VALDA ARTIKLAR 

Copyright © Charlotte Essén 2015.
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna men ange källan.

SVEKET MOT SEKTBARNEN

- debattartikel i SANS nr 3 2011

Sveket mot sektbarnen. Barnkonventionen och lagar till barns skydd måste gälla även i sekter, extrema grupper och andra slutna rörelser. Charlotte Essén skriver om de glömda barnen.

AV CHARLOTTE ESSÉN

Sverige är ett föregångsland inom barns rättigheter. Redan 1979 antogs en anti-aga lagstiftning som förbjöd alla former av våld mot barn. Internationella jämförelser visar också att barn och unga - generellt sett - har det bra i Sverige. I Sverige ses barn och ungdomar - i det flesta fall - som individer med egna rättigheter. Ingen förälder eller någon grupp får anse sig äga ett barn.

Men trots att Sverige var ett av de allra första länderna i världen att ratificera Barnkonventionen uppfyllts långt ifrån alla de krav som konventionen ställer. FN:s Barnrättskommitté kritiserade exempelvis Sverige i juni 2010 för att inte uppfylla flera av de grundläggande kraven för Barnkonventionen, som gällande barns kunskap om sina rättigheter och svårigheterna att komma till tals i vårdnadstvister, vid utredningar inom socialtjänsten eller i processen för asylbarn.

Det finns en annan stor grupp barn och unga där Barnkonventionen inte har nått fram och för vilka det svenska samhället länge har blundat - de som växer upp i sekter och liknande extrema, isolerade rörelser. Det handlar om cirka 25 000 barn, utifrån jämförelser med norska siffror, men uppgifterna är osäkra, då forskning fortfarande saknas. I den siffran räknar jag inte in det okända antal barn som växer upp i vit makt-miljöer, new age-grupper och andra extrema grupperingar. I många av dessa rörelser undanhåller föräldrarna ofta medvetet barnen från samhällets insyn. 

Det är naturligtvis också självklart och viktigt att påpeka att det finns många barn som har en alldeles utmärkt barndom i dessa grupper.

Men få vågar se eller hjälpa de barn som far illa, vare sig i skolan, vården, socialtjänsten eller rättsväsendet. Och det saknas inte trovärdig kunskap i ämnet, bland annat tack vare den gedigna, statliga utredningen I god tro från 1998, samt i många andra internationella statliga rapporter de senaste åren.

 © Charlotte Essén 2015. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Citera gärna men uppge källan. 

Läs hela artikeln

BARNATRO SOM FÄNGSLAR

- intervju i SANS nr 1/2012



Det är svårt att frigöra sig från en uppväxt i en religiös släkt, berättar artisten Sara Lindh.

AV CHARLOTTE ESSÉN

Det har gått bra för Sara Lindh, både som skådespelerska, sångerska och musikalartist. Skådespelardebuten var i Fassbinders Petra von Kants bittra tårar på Göteborgs Stadsteater 1990 och redan 1993 fick hon Guldmasken för bästa kvinnliga skådespelerska. Sedan följde en mängd musikalroller, exempelvis i Grease, West Side Story, och som Sally Bowles i succémusikalen Cabaret. Sara har uppmärksammats för sina talroller, bland andra Körkarlen på Teater Galeasen och Black Rider på Elverket. Hon blev också den första att ta emot Annalisa-priset som varje år tilldelas en kvinnlig artist som gjort "iögonfallande och begåvade insatser inom sång, dans och teater". Priset fick hon för sin prestation i rollen som Sally Bowles i Cabaret. Och nu senast har Sara Lindh unisont hyllats i pressen för sin egen pjäs och enmansuppsättning Carola och jag.

Mästerligt framförd.   UNT
Det är skickligt, roligt och originellt gjort.     Aftonbladet
Iscensättningen är tät, fysisk och musikalisk och försedd med subtil självironi.     SvD
Texten är ett storslaget frigörelsedrama.     SvD
En alldeles underbar syn.    Expressen

Men under hela sin uppväxt och framgångsrika karriär har Sara fått kämpa mycket med sitt dåliga självförtroende och negativa själv bild, format sedan barndomen.  Där fanns hela tiden en stor rädsla att hon inte kunde - egentligen kunde hon vare sig sjunga, dansa, spela teater eller skriva. Inte ens simma, fast det lärde hon sig till slut som vuxen. Trots alla framgångar i karriären var Sara innerst inne hela tiden övertygad om att hon egentligen inte klarade av någonting. Inombords tyngdes hon av kraven från barndomens gud, kände sig alltid otillräcklig, fylld av skuld och skam.

– Det är otroligt mycket svårare att gå ur en religion än att gå in, menar Sara. Växer man dessutom upp i det, är det nästan omöjligt att gå ur utan att ha kvar religionen, på något sätt.  Har man har levt igenom en tro, en gud och religion, blir det väldigt tomt ifall man lämnar den.

 

 © Charlotte Essén 2015. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Citera gärna men uppge källan. 

Läs hela artikeln

SEKTER PÅ FRAMMARSCH

 

DAGENS NYHETER 1995-10-11

Experten Paul Martin varnar för ökade destruktiva rörelser.

AV CHARLOTTE ESSÉN 

En av världens främsta experter på religiösa sekter och destruktiva grupper varnar i en DN-intervju för att dessa grupper är på kraftig frammarsch. Och politiska och sociala samhällskriser ligger bakom den oroväckande utvecklingen.

Den amerikanska psykologen och religionsvetaren Paul Martin har under många år studerat religiösa sekter. Han är VD för ett av världens få rehabiliteringscenter för tidigare sektmedlemmar, Wellspring Rehab Center i Ohio, USA.
Det var hit japanska tidningar och TV kom med sina frågor efter vårens gasattack i tunnelbanan i Tokyo.

Manipulation
- Personer som går med i en sekt är inte mer olyckliga, grubblande och lättlurade än andra. I stället handlar det om människor som är totalt manipulerade av en karismatisk och ofta charmig sektledare, säger Paul Martin.

Han visar upp tidningar med förstasidor som handlar om bombdådet tidigare i år mot ett statligt kontorshus i Oklahoma i USA. Hundratals oskyldiga dödade och tusentals oskyldiga skadade - många för resten av livet. Han pekar på bilden av Timothy McVeigh, medlem i en högerextremistisk milisgrupp som anses ligga bakom bombdådet i Oklahoma City. 
- Den här killen är någons barn. Och någonstans i USA sitter hans föräldrar och frågar sig förtvivlat: Hur kunde det gå så här? När började det gå snett? 

Bomben i Oklahoma var en protest mot att myndigheterna två år tidigare stormade den uppmärksammade Davidssekten, Bransch Davidians, högkvarter i Texas.

- Dessa två sekters mönster liknar alla destruktiva sekter och grupper. Även de svenska, påpekar Paul Martin.

 

 

© Charlotte Essén 2015. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Citera gärna men uppge källan. 

Läs hela artikeln

FAMILJEN RÄDDADE DOTTERN FRÅN MOONSEKTEN

DAGENS NYHETER 1995-10-10 

I två år var Helena Ahlstrand en lojal himmelsk soldat i den koreanska rörelsen.

Av CHARLOTTE ESSÉN 

Augusti 1992. Brudklänningen var utprovad och vigselringen klar. Nu väntade Helena bara på att paras ihop med en okänd man. Vigselförrättare skulle vara fader Sun Myung Moon, och bröllopet skulle ske i Söul, Sydkorea.

I två år hade hon varit en lojal himmelsk soldat och medlem i Moon-rörelsen, eller Enighetskyrkan (Unification Church.) Hon trodde att pastor Moon var den nye Messias. På gatorna i New York samlade hon in pengar till rörelsen och försökte värva nya medlemmar.
Hur kunde en vanlig Stockholmstjej hamna i detta? Var det ett medvetet val av en sökare, ett utslag av ungdomlig förvirring eller finns det någon annan förklaring?

Trivdes med livet
När DN idag, tre år senare, träffar Helena Ahlstrand läser hon företagsekonomi på universitetet och är snart färdig med sin uppsats i psykologi.

- 1990 var jag nog som vilken 23-åring som helst, säger Helena. Jag var klar med mina ADB-studier och arbetade som systemerare och programmerare på ett stort företag och trivdes med livet. Jag umgicks med mina vänner, höll på med workout, målning och fotografering.

Religiösa grubblerier var henne fjärran. Hon beskriver sig hellre som agnostiker; varken troende eller ateist. Under en jorden runt-resa ville hon göra ett kort stopp i New York.
- Utanför New York University blev jag stoppad av en vänlig tjej från studentföreningen CARP. Den presenterade hon som en studentförening, aktiv inom bland annat miljöfrågor och kulturellt utbyte. Hon var väldigt försynt och rar, inte det minsta påflugen, vilket skulle ha väckt mina misstankar.

 

 

© Charlotte Essén 2015. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Citera gärna men uppge källan. 

Läs hela artikeln

ATT VÄXA UPP I SEKTENS SKUGGA

DAGENS NYHETER 1997-04-29

Rädsla och förställning. Utåt skulle allting verka bra men inom 'Familjen' utsattes syskonen för ständiga övergrepp.

Av CHARLOTTE ESSÉN 

En sen kväll i augusti cyklar bröderna Joakim, 13 år, och Markus, 15 år, till ån strax utanför en sydsvensk stad. Ur en plastpåse tar de upp några tunga, tjocka böcker som de lägger i en hög på marken, alldeles vid strandkanten. Utan någon tvekan tänder de på bokhögen och snart brinner brasan ordentligt. Bröderna sitter på huk vid elden och betraktar tysta hur böckerna förvrids och förvandlas till glödande flagor och aska, blad för blad. De sista halvbrända och rykande sidorna river de sönder i små bitar och slänger långt ut i vattnet. 

I böckerna stod allt de under flera år trott på; det som i detalj styrt deras liv, så länge de kunde minnas. Genom att bränna böckerna avslutades på ett symboliskt sätt deras eget, de övriga syskonens och mammans långa medlemskap i sekten Familjen, tidigare känd som Guds barn.

Fram till den här kvällen vid ån hade barnens framtid sett helt annorlunda ut. Då var Markus, Joakim och deras syster Matilda, 12 år, på väg till att, tillsammans med sin mamma och fem yngre syskon, flytta till England. Lägenheten var uppsagd, möblerna utlånade och barnen hade avslutat sina skolor.

De skulle leva och bo tillsammans med ett par som hade sju barn, där mamman var sängliggande och höggravid med det åttonde. Syskonen förstod vad som väntade dem och ville inte flytta. De visste att de skulle få arbeta ännu hårdare med barnpassning, städning och diskning. I stället för vanlig skolgång var det hemundervisning som gällde. De skulle aldrig få gå på gymnasiet eller skaffa sig någon utbildning. Mannen i den familj de skulle flytta ihop med skulle ha högsta ansvaret för dem. Dessutom skulle han ha rätt att bestämma över både syskonen och deras mamma.

Idag är Markus, Joakim och Matilda säkra på en sak - om de rest till England sommaren 1995, hade de aldrig kommit ur Familjens grepp. 

© Charlotte Essén 2015. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Citera gärna men uppge källan. 

Läs hela artikeln

AVHOPPARE FICK OSS ATT FÖRSTÅ

DAGENS NYHETER 1997-04-30

Chock och befrielse. De hamnade i ett stort svart hål. Men nu vågar de tala om framtiden.

Av CHARLOTTE ESSÉN 

Sommaren 1995 kallade Familjen sina medlemmar i Sverige till ett flera dagar långt stormöte och alla medlemmar slöt upp. Syskonen och deras mamma stannade i tre dagar, på sin väg till Familjen-kollektivet i England. 
En av deras släktingar förstod att de skulle flytta utomlands igen. Hon föreslog att de skulle träffas hos en av hennes väninnor i några dagar. Väninnan var en  före detta medlem i Familjen, som ville hjälpa till att rädda mamman och barnen. I hennes hem fick mamman och barnen titta på en dokumentärfilm om en kvinna från England och hennes sju barn, alla före detta Familjen-medlemmar.

Filmen beskrev deras 22 hemska år med sekten och visade sekvenser ur sektens egenproducerade videofilmer, där nakna, tre-fyra års flickor dansar och strippar. Släktningen var orolig för hur de skulle reagera, men barnen och mamman blev inte särskilt skakade av filmen, utan mest nyfikna.
Av en tillfällighet fanns ytterligare en avhoppare hos väninnan, 16-årige Peter. Markus, Matilda och Joakim beskriver mötet med Peter som omtumlande.

Nästa dag åkte ungdomarna tillsammans till badstranden. De pratade om Familjen och sina liv i sekten. Då berättade Peter hur han hade blivit skickad till ett av sektens tonårsläger, victory camp, ett slags uppfostringsläger för stökiga tonåringar som ifrågasatte sektens läror. Därav namnen victory, engelska för seger. På lägren ska tonåringarna "segra" över allt djävulskt, bli lydiga och undergivna, bland annat genom offentlig prygel och isolering på vatten och bröd. Öjvind Kippersund, en sektmedlem som kommenterade Familjen i gårdagens tidning, förnekar att den här sortens läger förekommer och säger:
- Jag har hört talas om att det fanns ett läger för ungdomar i Familjen vid ett enstaka, isolerat tillfälle. Det har aldrig funnits i Sverige. 

 

© Charlotte Essén 2015. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Citera gärna men uppge källan. 

Läs hela artikeln

DRABBAD AV BENSKÖRHET - EN SMYGANDE FOLKSJUKDOM

Av CHARLOTTE ESSÉN

 

Varje hösttermin och inför varje ny gymnasieklass berättar Inger om sin sjukdom osteoporos eller benskörhet.

– Jag säger åt mina elever att vara väldigt noga med att bygga upp sin benstomme. Tyvärr har ungdomar svårt att förstå att detta så småningom kommer att beröra dem själva - "det gäller bara gamla tanter och gubbar”.

Men idag vet forskarna att hälften av alla kvinnor och var fjärde man över 50 år någon gång i livet kommer att få en fraktur på grund av benskörhet. Antalet bensköra har av okänd anledning ökat lavinartat i Sverige de senaste 50 åren. Vid benskörhet har skelettet blivit uttunnat och förlorat mycket benvävnad och därför fått en ökad risk för frakturer.

Inger blir väldigt orolig när hon ser alla flickor, smala som snören, på skolan där hon idag undervisar i engelska och tyska. Orörliga eller stillasittande flickor som röker; ungdomar som petar i maten i skolmatsalen, ifall de äter något överhuvudtaget.  De väntar hellre på bussen i 30 minuter, än att börja promenera hemåt.

Idag vet man att fysisk aktivitet under uppväxtåren stimulerar benuppbyggnaden och gör att skelettet blir starkare. Att ha mycket benmassa från början i livet gör att det finns mycket att ta av när man blir äldre. Skelettet består till stor del av kalcium.  Kalcium behövs hela tiden bland annat för den fortlöpande benbildningen genom hela livet och gör så att benet blir hårt. Skelettförlusten hos rökare är fördubblad och kvinnor som röker har cirka tio procent mindre benmassa vid klimakteriet än icke-rökare. För lite motion, rökning och brist av viktiga näringsämnen, framförallt kalcium, är alltså välkända riskfaktorer för att senare i livet få benskörhet.

– Tidens kroppsideal, att se ut som en Max Mara-modell, kan leda rakt in i den här sjukdomen, säger Inger.  Är du smal som äldre finns det dessutom ingenting som tar emot ifall du skulle ramla. Du hamnar direkt på skelettet.

 

Är idag 22 centimeter kortare…

Inger vet verkligen vad det innebär att tidigt i livet vara drabbad av benskörhet eller osteoporos, vilken är den korrekta medicinska termen. Idag är hon 61 år, men har sedan 47 års ålder haft flera  frakturer i höger och vänster höftben och i underarmen. Förra våren halkade hon på en matta, föll i golvet och fick brott på bägge lårbenen. För cirka tio år sedan började ryggen rasa ihop och idag finns kotkompressioner i nästan hela ryggraden. Detta har inneburit att längden har krympt hela 22 centimeter.  I hennes förra pass står det 170 centimeter, men idag är hon bara 148 centimeter.

 

Copyright © Charlotte Essén 2015. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Citera gärna men uppge källan. 

Läs hela artikeln

UNDERHÅLLNINGSHYPNOS KAN LEDA TILL SVÅRA SKADOR

Av CHARLOTTE ESSÉN

DAGENS NYHETER 1999-01-13

Hypnos kan lindra smärta och bota sjukdomar. Men det finns utländska rapporter om dödsfall efter så kallad underhållningshypnos. Stefan Fransson, ordförande i Föreningen för klinisk och experimentell hypnos, är kritisk till hypnosshower.


I våras fick estradhypnotisören Andrew Newton de medverkande i sin show i Stockholm att äta stora tuggor av en rå och skalad lök, övertygade om att det var ett äpple. Några män fick dansa en smeksam och erotisk tryckare med hypnotisören i tron att han var deras drömtjej.
Skeptiker tror ofta att denna och liknande hypnosshower på tv är skickligt utförda bluffar av skådespelare.
- Tyvärr är det ingen bluff, säger Stefan Fransson, psykolog och psykoterapeut från SFKEH, Svenska föreningen för klinisk och experimentell hypnos.
- Deltagarna vid estradhypnos väljs ut efter sin förmåga att snabbt och lätt bli hypnotiserade, och de prövas i förväg genom enkla hypnostester.

Stefan Fransson och SFKEH är mycket kritiska till att Socialstyrelsen givit tillstånd till estradhypnos, trots den gällande lag som förbjuder underhållningshypnos i Sverige (ordningslagen, 1993:1617, § 19).
Föreningen har därför gjort en anmälan till socialdepartementet och hänvisar till internationell dokumentation om skador och dödsfall vid estradhypnos.

En rapport från England beskriver en ung, frisk 24-årig kvinna som avled natten efter sin medverkan i en hypnosshow. Polisen konstaterade att hypnotisören hade avslutat föreställningen med att de medverkande, i samband med uppvaknandet, skulle känna 10 000 volt strömma upp genom stolen de satt på. Kvinnan hade känt yrsel efter hemkomsten och gått till sängs. Hon upptäcktes sedan död i sängen nästa morgon.


Annan dokumentation visar att deltagare har fått psykiska besvär efter att ha deltagit i kränkande situationer. Två personer blev psykotiska efter att ha deltagit i estradhypnotisören Paul McKennas hypnosföreställning.
- Det är kanske kul och underhållande att se en hypnosshow, men det är samtidigt väldigt oseriöst och riskabelt för de medverkande, säger Stefan Fransson.

Han är också orolig för att estradhypnos förstärker allmänhetens misstro och skepsis mot hypnos, både som fenomen och som terapi. En misstro och ett dåligt rykte som ständigt bekräftas genom film, böcker och tv - här finns otaliga exempel på ondsinta individer med farlig, hypnotisk blick.

 

© Charlotte Essén 2015. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Citera gärna men uppge källan. 

 

 

Läs hela artikeln

INGEN ANNAN KAN GE OSS DET GRUPPEN KAN GE

Av CHARLOTTE ESSÉN

DAGENS NYHETER 2001-11-06

 

Känslan av total ensamhet och isolering i en krissituation kan ibland vara lika förödande som själva orsaken till krisen. Den som själv är drabbad eller har varit i samma situation kan bättre förstå hur det känns - detta är själv grundtanken bakom fenomenet självhjälpsgrupper som Insidan skriver om idag och i morgon.

"PRATSUGEN MAMMA TILL VUXEN SON (27 år), som efter många jobbiga år fått diagnosen ADHD, söker föräldrar i liknande situation. Hör gärna av er till Eva."

Annonsen i tidningen var Evas rop på hjälp efter årtionden med känslor av ensamhet och övergivenhet. Hon ville träffa andra i samma situation - självförtroendet som förälder var nere på absolut noll. Att sedan så många svarade gjorde henne alldeles överrumplad, men också väldigt glad.
– Det var som att få en jättestor kram, säger Eva.
Nu var hon inte ensam längre – det fanns andra som hade det precis likadant.

Ett och ett halvt år senare sitter jag en regnig kväll tillsammans med nio kvinnor runt ett ovalt konferensbord. Platsen är frivillighets-centralen och självhjälpscentret Föreningen Fenix i Aspudden, Stockholm. Kvinnornas – och en man som inte är med i kväll – gemensamma erfarenheter är att de har vuxna barn med ADHD. Alla barnen har fått sin diagnos sent i livet.

Stämningen runt bordet är positiv och förväntansfull och det verkar som om alla har sett fram emot kvällen. Under småprat slår vi oss ned och mitt på bordet ställs en bricka med färgglada muggar, en kaffetermos och skivad vetelängd.

Varannan måndagskväll träffas de på Fenix och pratar under två timmar med fikapaus i halvtid. Det finns inga stadgar eller program, den enda regeln är att alla ska kunna komma till tals.
– Och det som sägs i gruppen, stannar mellan oss, säger Eva. Det har vi bestämt och lovat varandra under lite högtidliga former.

Första delen av kvällen brukar var och en prata om det som känns viktigast just då; detta benämns skämtsamt som "veckans tömning" och handlar ofta om nuläget i familjen. Andra halvan av kvällen är öppen för fria diskussioner.

De gläds med varandra och bekymrar sig om varandra, men det har tagit nästan ett år att låta alla berätta om sig själva, sin situation och sina erfarenheter. I början var stämningen både upprörd och spänd, då flera års sorg och ilska skulle ventileras.
– Du skulle ha sett oss för ett år sedan - vi satt bara och grät, säger Lisa.

Copyright © Charlotte Essén 2015. Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna men uppge källan.

Läs hela artikeln

Ansvarig utgivare: Charlotte Essén

©2016 CHARLOTTE ESSÉN, www.charlotteessen.se
All rights reserved