CE logga 20151103 m orange finalemente

Kapitelutdrag: Hur mår egentligen barnen i Knutby filadelfia?

Utdrag ur Sektbarn – de utvalda för paradisetkapitel "Hur mår egentligen barnen i Knutby filadelfia?" av Charlotte Essén, 2008 Albert Bonniers förlag, 2010 Moment förlag.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men uppge källan.

"--------- En av anledningarna till att barnen inte lekte med vilka de ville, till exempel skolkamrater, var synen på människor utanför församlingen. Människorna utanför församlingen ansågs orena, ogudaktiga, syndiga och på väg till helvetet. De beskrevs också som hedningar och råttor i vissa predikningar.

 

 

Du måste förstå en sak: att den som inte är frälst, den som inte är helöverlåten är en motståndare till Gud! Antingen är man för eller också är man emot! /…/ Men är man inte frälst så är man en motståndare! Det bara är på det sättet!
Ur predikan av pastor Kim Wincent, 6 december 2003.

 

 

”Det var vi och de andra. Svart och vitt. Vi hade en högre uppenbarelse och Guds närvaro och beskydd. När man åkte ifrån Knutby kändes det som om tryggheten försvann och när man kom tillbaka återkom den.”

---------

Man ansåg att församlingen missionerade genom sitt levnadssätt. Genom att visa sättet att leva, skulle omvärlden se hur bra det var och bli omvända. Därför var det så viktigt att leva rätt. Det var också tillåtet att ljuga för människor utanför församlingen.
”Vi ljög hela tiden. Efter Alexandras död, till exempel, så samlades vi allesammans och fick sedan order om att vi skulle ge Helge hela skulden. Barnen blev också tillsagda vad och med vem de fick prata, det var till exempel inte tillåtet att prata med skolsköterskan ifall de mådde dåligt.”

---------

Under hösten 2005, det sista halvåret innan Lisa lämnade Knutby, blev hon satt i så kallad församlingstukt. Det innebar att ingen i församlingen pratade, än mindre umgicks, med henne. Lisa var helt utesluten från församlingens vardagsliv och nära gemenskap och fick inte röra sig fritt, eftersom hon kunde besmitta de andra medlemmarna. Vid flera tillfällen under hösten togs också barnen ifrån henne. När Robert åkte till arbetet på morgonen tog han ibland med sig barnen för att lämna dem hos någon församlingsmedlem under dagen. Efter att han placerat barnen i baksätet för att åka iväg låste han bildörrarna. Trots att Lisa försökte hindra honom och ibland till och med ställde sig framför bilen, körde han iväg och Lisa fick kasta sig åt sidan.
”Det värsta var att jag inte fick reda på var och hos vem han lämnade barnen”, säger Lisa. ”Det var rena tortyren.”
På helgerna, när Robert var ledig, tog han med sig Erik i bilen och kunde vara borta under en hel dag utan att i förväg säga vart de skulle.
Lisa och hennes barn fick också klara sig utan umgänget med andra mammor och barn i församlingen, då ingen vågade vare sig bli hembjuden till dem eller bjuda hem dem för lek. Lisas församlingstukt drabbade förstås barnen på flera sätt, men framförallt var det att deras mamma bröts ned psykiskt, ofta var ledsen och tappade livsviljan.

Lisa menar att det var Åsa som hade bestämt att hon skulle tuktas, precis som vid tidigare tillfällen. Som när sju kvinnliga medlemmar försattes i tukt på grund av högmod under år 2002 och 2003. I Lisas fall var anledningen till bestraffningen en upproriskhet och känslighet, som sades komma från djävulen.
---------

Att underordning och lydnad ses som den viktigaste egenskapen hos medlemmarna i Knutbysekten, vare sig det gäller barn, kvinnor eller hundar, är uppenbart:

 

Du vet, säger du att ett barn ska lyda vuxna, ja då blir det livat! /…/ En lydig hund är en lycklig hund. En lydig fru är en lycklig fru. Ett lydigt barn är ett lyckligt barn. /…/ Om du som fru funderar på: ”Är jag lycklig idag? Nej det är jag inte, undrar vad det beror på? Kanske beror det på att jag inte är lydig?
Ur predikan av pastor Peter Gembäck, 21 december 2003.

 

---------
”De lyckades nästan knäcka mig. Efter ett tag var jag så deprimerad att jag flera gånger, när Robert var borta och barnen sov, satt på toaletten med en kniv i handen och tänkte skära av pulsådern.” Lisa kände att Gud inte hade någon nåd med henne längre. Gud var borta och Gud var hennes största trygghet. Men någonstans inom henne fanns ändå tankarna på barnen, trots att hon nästan inte orkade.

Högmod, förmaningar, böja sig, kapitulera, förlåtelse och att få nåd. Att inte böja sig leder till helvetet, predikar Kim Wincent inför sin församling.

Lisa måste böja sig och lyda de skriftliga förmaningarna för att bli helad, få förlåtelse och nåd för sin stora synd, den största synden. Högmod.

Idag är Lisa övertygad om att ledningen planerade att få bort henne. Jag frågar om hon menar att de ville ta hennes liv. Det kan väl ändå inte vara sant, efter allt som hade hänt i församlingen.
”Nej, inte att mörda mig, men väl att bryta ner mig så att jag skulle hamna på psyket eller att driva mig till att begå självmord”, säger hon.
Enligt Lisa ville Åsa inte ha kvar henne i församlingen eftersom hon ifrågasatte saker och inte levde ”rätt” enligt församlingens ordningar.
För även om Lisa utåt sett hade accepterat att Åsa var Kristi eller Jesu brud, var det helt och hållet emot hennes egen, innersta tro.
---------
”Ledningen blev bara hårdare och hårdare mot mig, det var väldigt obehagligt.” Kravet att hon skulle stå inför hela församlingen och bekänna sina synder fanns fortfarande. Gjorde inte Lisa detta ansåg församlingsledningen att hon skulle vara evigt förlorad. Som ytterligare påtryckning kom några ur ledningen hem till henne. De anklagade henne för att vara en dålig mamma och Kim sade att ”din synd är rågad på vågen inför Gud, som inte har någon nåd med dig längre”. Om Lisa inte underordnade sig dem, skulle Gud ta både hennes barn och Robert ifrån henne och hon skulle hamna i helvetet. Lisa blev riktigt rädd efter detta besök och fick känslan att det var fara för hennes liv.
---------
Efter att Lisa lämnat Knutby bodde hon och barnen en tid hos svärföräldrarna, men flyttade sedan till Göteborg. Där fick Erik, som drabbats hårdast av församlingens barnuppfostran, genast genomgå Göteborgs socialtjänsts utredning och flera läkarundersökningar. Det fastställdes då att han led av failure to thrive, även kallat ”försämrad tillväxt”, en allvarlig och i värsta fall livshotande form av tillväxthämning som beror på psykisk försummelse, där barnets längd- och viktutveckling avstannar.
Detta tillstånd hos barn är mycket ovanligt, men enligt experter förekommer det bara hos barn som far illa, när det inte beror på medicinska problem som hjärtsjukdomar, leversjukdomar eller brist på tillväxt- eller sköldkörtelhormon. Trots sina tre år var Erik vid denna tid jämnstor och vägde lika mycket som sin arton månader gamla lillasyster.
---------
Lisa hoppas att Erik i framtiden ska komma över sina traumatiska första år, bland annat genom den kontinuerliga kontakten med Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.
”Folk som träffar Erik, BVC-läkaren, till exempel, säger att han både ser ut och beter sig som en vanlig pojke. Förut tyckte de att han var väldigt tillbakadragen och instängd. Det är en stor skillnad på Erik jämfört med tidigare. När han till exempel tittar på ett barnprogram på TV, så kan han skratta ifall det händer något roligt. Det gjorde han sällan förut.”
---------
Frågan är hur det har varit för församlingens barn och ungdomar att växa upp och leva med denna, för många personer, nedbrytande församlingsmiljö? En berättigad fråga kan också vara, hur det är idag? Är något barns mamma eller pappa under församlingstukt eller full av släktandar? Eller anses något barn i denna stund vara besatt av upprorsdemoner? Det är svårt att tänka sig att barnen i församlingen inte i något läge skulle påverkas negativt och uppleva denna miljö som psykiskt påfrestande. Barn brukar både förstå och räkna ut väldigt mycket mer än vad vuxna inser.  Och de påverkas för det mesta alltid på ett eller annat sätt.
---------
Kenneth Ågren – kriminalkommissarien som aldrig ger upp

I över tjugo år har Kenneth Ågren varit en mycket framgångsrik mordutredare och spanare, ofta intervjuad i medierna. Det är i och för sig inte så konstigt, då han har deltagit i några av de mest uppmärksammade och framgångsrika brottmåls- och mordutredningarna i Sverige.
---------
Men den största polisutredningen han har lett var utan tvivel den i Knutby.
”Ja, den går inte att jämföra med de andra utredningarna, vare sig i omfattning eller i uppmärksamheten utifrån”, säger han. Det var hemma hos honom det ringde tidigt på morgonen den 10 januari 2004. Under cirka sex månader framöver, dygnet runt, var det han som ledde utrednings- och spaningsarbetet omkring mordet och mordförsöket i Knutby.
---------
En mycket stark drivkraft för Kenneth Ågren att inte släppa Knutbysekten har varit de återkommande brottsmisstankarna omkring barnen i församlingen. Han har tänkt mycket på dem och är väldigt mån om dem, säger han. Han har engagerat sig mycket mer än i andra utredningar han medverkat i eller lett själv.
”Säkert beror det till stor del på att det inte har fått ett avslut.”

I början av sommaren 2006 påbörjades återigen en brottsutredning i Knutby församling.
Sedan 2004 har upprepade rykten och starka misstankar om barnaga och misshandel av barn cirkulerat. Det gjorde att polisen på eget initiativ öppnade utredningen, men de har i dagsläget inte kunnat få fram några hållbara vittnesmål eller bevis.
”Vi – polisen och åklagaren – kom så långt i utredningen att vi hade kunnat gå vidare med ett av barnen, men vi valde att lägga ner det”, säger Kenneth Ågren, synbart upprörd.
”Rädslan fanns där – vad händer med det barnet ifall vi inte kommer vidare i utredningen? Vad händer med barnet efteråt, är ett förhör mer till skada än nytta? Kan det bli bestraffningar?” Man vet att Knutbyförsamlingens barn är upplärda att inte säga något till någon. Dessutom skulle de säkert bli utfrågade hemma efteråt, om vad de sagt till polisen. Samtidigt vill Kenneth Ågren  understryka att man inom polisen har beslutat att de måste göra så mycket de kan, så att inte historien kommer ifatt dem en dag.
”Ingen ska kunna säga att ’det här kände polisen till 2006 och det har man inte gjort ett dugg åt’. Det får inte ske och därför har vi lagt ner enormt mycket tid och verkligen försökt driva frågan och hitta olika ingångar med olika barn. Men det har inte lyckats, förutom med Lisas barn.”
I det fallet lyckades polisens barnförhörsledare med konststycket att öppna Erik och få honom att berätta om misshandeln, vilket ledde till åtal. Han vill verkligen understryka att – som han säger – det inte ska falla någon skugga över åklagaren, när man inte gick vidare med de andra barnmisshandelsärendena. Alla parter höll med om att det skulle bli svårt att komma fram till ett åtal.
”Det kändes inte bra, men vi kunde inte göra någonting.”
Idag tror han att det ändå var klokast att göra så, men han känner fortfarande en stor oro för barnen i Knutbyförsamlingen, speciellt när han ser hur det har gått för till exempel Sara, Helge och Åsa – alla de vuxna – när de har kommit in i sekttänkandet.
”Dessa barn är födda in i detta, vilka referensramar har de utanför församlingen? De får ju bara umgås med likasinnade och växa upp där. Vad blir det av dem när de är vuxna?”
Även om ingen säkert vet, befarar han en olycklig utveckling. Speciellt efter att ha läst alla psykologutredningar och tester som visar på en uppenbar risk att det blir ännu värre för barnen, än för dem som är med som vuxna.
---------
Jag frågar om inte Kenneth Ågren tror att man kan få kontakt med barnen genom skolan, men det tror han inte.
”Vill några lärare prata om det här, får de mer eller mindre sparken.De är några stycken på skolan som har försökt att gå till polisen, men vi har inte fått veta så mycket att vi kan agera.”
Det verkar också som om lärarna inte vågar prata med varandra och att de har delats upp för och emot Knutbyförsamlingen. I samband med barnmisshandelsutredningen förhördes till exempel tio lärare från skolan,som enligt uppgifter visste en hel del. Men lärarna sade att de inte hade sett något och uppgav att de inte hade något att säga om saken.

Jag berättar att några av dem som jag pratat med och som vuxit upp i en sekt, säger en och samma sak: först när deras lärare i skolan pratade om FN:s barnkonvention, bland annat om att vuxna inte fick slå barn,så begrep de att aga är olagligt. Det var som en aha-upplevelse för vissa.
Kunde inte det vara ett sätt – att i klassrummet i Knutbyskolan diskutera FN:s barnkonvention?
”Jovisst, men de här barnen säger: ’Men min pappa, han får slå mig.’
’Nej’, säger läraren, ’din pappa får inte slå någon.’ ’Jo, min pappa får det!’
Vad gör man då? Några av de här barnen är utagerande och har dessutom haft andra problem.” Kenneth Ågren menar att man nog kommer att få se mer om några år. När det kanske är för sent att göra något åt det.
----------
Vad behövs då för att göra någonting åt misstankarna? Vad måste ske för att saker och ting ska gå framåt när det gäller barnen?
"Det måste vara fler som liksom Lisa vågar lämna församlingen och sedan berättar om sina eventuella upplevelser där. Någon som kan säga ”jag har varit med om att slå barnen” eller ” jag har sett den personen ta tag i det barnet, lägga upp barnet och slå honom”. I dagsläget är det tyvärr ingen som vågar det.

Vad blir då Kenneth Ågrens råd till de barn och vuxna i Knutbyförsamlingen, ifall de mot förmodan skulle läsa detta? Hans svar kommer utan någon som helst tvekan: ”Ta kontakt med någon utanför. Någon trovärdig person som du kan prata med och berätta om hur du har det. Ställ frågan: är det så här det ska vara? Är det här ett normalt liv och ett normalt beteende? Ska vi ha sådana här värderingar?” Det viktiga, menar han, är att fråga någon utanför gruppen och inte inne i den, för det löser ingenting.

Han menar också att det är väldigt svårt att få något barn i församlingen att vilja eller våga eftersom församlingen har ett sådant grepp om barnen.
---------
När jag avslutningsvis frågar vad han tror om det bästa respektive sämsta scenariot i Knutbysekten ett år framåt i tiden, svarar Kenneth Ågren  bara på min fråga om bästa-scenario.
”Det bästa scenariot? Det vore att de vuxna inser att de är inne på en farlig väg. Att de löser upp församlingen i dess nuvarande form och att dess medlemmar sprids för vinden och återgår till det normala samhället.
Och att barnen får en normal uppfostran, vilket skulle vara det bästa för alla, tror jag.”
---------

Cirka tolv barn från församlingen går  i Knutby skola idag och enligt en person med mycket god insikt i skolan skulle flera av dessa barn troligen behöva professionell, psykologisk hjälp. Denna person vill vara anonym och jag kallar denne person för NN i texten.

Enligt NN är både rektorn och många lärare och verksamma för elevvården på skolan rädda för att ta ställning i frågan om barnen mår dåligt eller inte, eftersom det anses känsligt och man inte vill lägga sig i. Därför tar man inte heller upp denna oro för barnen på elevvårdskonferenserna, som man alltid annars gör när det gäller skolbarn som verkar må dåligt eller har några speciella problem. Knutby är ett litet samhälle och har delats upp för och emot sekten, menar NN. De personer som stöder sekten tycker att medlemmarna är trevliga och har inte själva blivit illa behandlade av dem, utan ofta tvärtom.

”Det märks att barnen inte mår bra på flera sätt”, säger NN, ”bland annat genom att personalen inte får kontakt med dem. Barnen är ofta lättretliga, aggressiva eller ledsna. De sluter sig och leker nästan inte alls med andra barn, med få undantag.”

Att ensam kunna prata med andra barn eller någon vuxen är nästan omöjligt för något av församlingsbarnen, eftersom de andra församlingsbarnen snabbt ansluter sig. De vakar över varandra hela tiden: ”När ett barn flera gånger varit ledsen och gråtit på skolgården eller storgråtande gått ut från klassrummet utan att det finns någon yttre händelse som skäl, så finns där ett bakomliggande problem.”
----------
Barnen verkar inte få prata med andra, menar NN. Det är helt tydligt att barnen blivit tillsagda att inte prata med utomstående och att de ska hålla koll på varandra. Vid ett annat tillfälle var ett av församlingsbarnen väldigt ledset och NN försökte trösta barnet ute i korridoren under en lektionstimme. På NN:s fråga varför barnet var så ledset, blev svaret att allting var så konstigt därhemma, men att barnet inte fick prata med andra. NN försökte förmå barnet att åtminstone tala med skolsköterskan om saken, men vet sedan inte ifall barnet gjorde det.

NN är frustrerad på grund av barnens situation och vågar knappt vara hemma från jobbet vid sjukdom på grund av sin oro. Tyvärr ser majoriteten av skolans personal inte samma problem. Troligt är att de inte vill se, eftersom det finns lite stöd för dem att hämta inom skolans väggar. Skolsyster och kurator är i skolan en gång per vecka och det är de enda elevvårdande personalresurserna som finns på skolan.

NN menar att de barn som behöver hjälp måste få det stöd de behöver, annars kommer det att sluta med katastrof.

 

Men Gud, hur ska vi göra? Alla våra barn går i skolan! De går i ett system där de blir tvingade att tro någonting de inte vill tro./…/ I ett samhälle, så ljuger folk. Vi får ju säga som det är! De ljuger!
Ur predikan av Åsa Waldau, 23 april 2006.

-----------

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men uppge källan.

Köp SEKTBARN i din bokhandeln eller beställ t ex hos Adlibris, Bokus mfl.