Klicka här för utskrift av sidorna!

Recensioner Sektbarn

/.../Charlotte Essén har skrivit om barn i sekter i många år, hon behandlar materialet med föredömlig respekt. Intervjuerna spänner ofta över åren, vilket ger perspektiv, balans och substans. Också faktaavdelningarna har hög klass; pedagogiska, överskådliga och med sällsynt djup förståelse, bredd och kunskap. /.../

 Gefle Dagblad, 19 mars 2009

 

"Sektbarn är en i högsta grad välkommen bok om företeelser i vårt samhälle som i vanliga fall endast uppmärksammas i sambad med att ett brott begås, och därefter dör medieuppmärksamheten. [...] Författaren har sitt fokus på barnens situation. Boken innehåller också kopplingar till hederskulturer och terrorism på ett intressant sätt. Hon redogör för intervjuer med ett antal personer som försökt hjälpa  ungdomar att komma tillbaka till ett normalt liv. En helt igenom övertygande och nödvändig bok som rekommenderas till alla och envar och som bör användas i skolor och på universitet. "

Bibliotekstjäst/BTJ-häftet, nr 14 2008

 

"Det är uppenbart att de barn som skildras i Charlotte Esséns bok utsatts för brott mot de nämnda konventionerna (FN:s konvention om mänskliga rättigheter, FN:s konvention om barnets rättigheter– Barnkonventionen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter), vilket är oacceptabelt. Boken visar att det inte finns någon kunskap om hur många barn det handlar om. /.../

Motion riksdagen, 2008/09:fp1082, Barbro Westerholm m.fl. ”Skydd och hjälp till barn och vuxna som utsatts för manipulativt ledarskap (sekter)”, 2008-09-26 
 

/.../I religionens källarvåning hålls barn emotionellt fängslade genom fundamentalistiska system, där föräldrar uppmanas att utsätta sina barn för en skräckfylld värld som aldrig borde få höra barndomen till. Charlotte Essen visar hur sekten är helt oförstående till vad barn är och behöver. Hon är kritisk mot såväl den psykiatriska vården som socialtjänsten, vilka hon menar inte förstår de dilemman som sektbarn bär med sig i livet. Även om man till slut lämnar en sekt bakom sig, bär man med sig dess svarta världsbil och får därmed mycket svårt att etablera sig ett nytt liv i det vanliga samhället. Charlotte Essén har skrivit ett gediget reportage om ett ämne som ofta glöms bort. /.../

 Östgöta Correspondenten – Corren 2008-06-19

"Sektbarn är dels en reportagebok av klassiskt snitt, där en rad avhoppare får komma till tals, dels en debattbok där Essén intervjuar myndighetspersoner och experter.

Samfunden i boken skiljer sig åt när det gäller ideologisk grund, antal anhängare och grad av extremism. Vissa är välkända, som Jehovas vittnen och Filadelfiaförsamlingen i Knutby, medan andra verkar mer i skymundan, som Familjen och Finlands förebedjare.

Samtidigt finns det faktorer som binder dem samman – som synen på barn. Essén är noga med att poängtera att inte alla barn tar skada av sektlivet. Men många gör det, och de blir i stort sett ignorerade av samhället utanför.

De intervjuade avhopparna har alla utsatts för skräckinjagande uppfostringsmetoder, på en skala från hot och manipulationer till aga och sexuellt utnyttjande. Gemensamt har de också att de har fått lära sig att känna både förakt och rädsla för världen utanför, allt för att de ska stanna inom den rätta läran.

Essén riktar skarp kritik mot hur skolor, socialtjänst och politiker hanterar sektproblematiken. I avvägningen mellan föräldrars religionsfrihet och barns rättigheter får barnen ofta stryka på foten – också i barnvänliga Sverige.

Och de som väl lämnar sektlivet får sällan det stöd de behöver för att återanpassas. Kunskapen om sekter är begränsad i Myndighetssverige, vilket innebär att många avhoppare inte ser någon annan utväg än att återvända till förtrycket.

"Sektbarn” är skriven med driv och ett stort engagemang."  

Sydsvenskan  2008-05-12

/.../Charlotte Essén har skrivit en bok som väcker känslor och som är en ambitiös lärobok vad gäller uppbyggnad av sekter. Den för in läsaren i personliga omständigheter som är dramatiska och revolutionerande. När författaren nu väljer att att anlägga ett barnperspektiv på händelserna, det vill säga att se sektens existens och funktion genom det växande barnets ögon, så är det befriande och nödvändigt. ”Sektbarn” är en mycket ambitiös framställning./.../ 

Nerikes Allehanda 2008-06-10

/.../Boken är ett mäktigt reportage "om de utvalda för paradiset" det vill säga i huvudsak religiösa sekter. Begreppet "sekt" är inte alldeles lätt att definiera. En hel del har forskats på området, men vem har fokuserat på hur barnen mår och vad de upplever i sin slutna miljö? Vad händer den dag de vill bryta sig loss och möta samhället utanför? Om det vet vi mycket lite och det är just här Essén sätter in stöten.

Men finns det då så många sekter i Sverige? Fler än vi tror. Essén har inriktat sig på fallet Knutby, på hur det är att växa upp inom Jehovas vittnen och Hare Krishna, på en grupp som kallar sig Finlands förebedjare och på Familjen, där barnen kan få föra en ambulerande tillvaro i slutna kollektiv i olika länder.

Alla rörelser har sina specifika kännetecken och "specialiteter", men många drag är också gemensamma: slutenheten inom gruppen som sitter inne med sanning och renhet, kontroll av kontakt med omvärlden samt oftast en rigorös och kontrollerande syn på sexualitet. Pengar spelar också in. Charlotte Essén har intervjuat ett antal avhoppare som skapat sig ett nytt liv eller kämpar för att göra det.

Genom intervjupersonerna tonar en brokig och förfärande bild fram, där det oavsett sekt ofta rör sig om makten över tanken och över tiden. Dagar som fylls av studier, där det gäller att hitta det rätta svaret i skrifterna - inte tänka själv. "Djävulsutdrivning" förekommer liksom regelrätt barnarbete. Plikten att delta i mötesverksamhet kan vara omfattande, förutom att "gå i tjänsten" och knacka dörr och "predika", att sälja eller dela ut skrifter.

I Jehovas vittnen inväntar man Harmageddon, jordens snara undergång, liksom för övrigt hos Finlands förebedjare. Jordelivet är bara en förberedelse, där "det världsliga" ska bemästras och det mesta är synd - tv, bio, klassresor. Med tanke på den perverterade moralsynen är det kanske inte förvånande att det slår över: en kvinna säger utan omsvep att "idag anser jag att det inte finns ett bättre ställe för sexuella övergrepp på barn än i organisationer som Jehovas vittnen. Ett slutet sällskap där man kan gömma sig och en perfekt grupp för en massa perversa saker. Dessutom är det väldigt vanligt med fysisk misshandel." Tv-programmet Uppdrag granskning har vid mer än ett tillfälle intresserat sig för just detta.

Barn i sekter är förstås som andra barn mycket lojala mot sina föräldrar, de lär sig snabbt att "läsa av" människor och visa upp en oerhört välanpassad attityd. Somliga talar till exempel om sitt dubbeljag. Men för den som fötts in i en sekt och senare vill lämna den räcker det inte långt. Då står man utan vardagens vanliga sociala koder i samhället och utan någon tillhörighet alls eftersom priset är ett totalt brott med familj och rörelse, där gemenskapen varit stark och nära. Den egna identiteten finns inte och måste byggas upp från grunden, ett öde som kan vara livshotande och för många också är det. Räddningen kan finnas hos andra avhoppare.

Någon sakkunnig rehabilitering av den typ som finns till exempel i USA ser vi inte skymten av i Sverige. Var finns kompetensen? Vem kan ens ställa rätt frågor? Barnpsykiatrin saknar både kunskap och forskningspengar.

Det är ett digert reportage Essén presenterar och i den senare delen av boken gör hon även internationella utblickar över ytterligare barnfientliga läror, barns rättigheter enligt FN-konventionen, forskning och projekt och mycket annat som utrymmet inte tillåter mig att gå in på.

En svensk utredning måste dock nämnas: I God Tro, som initierades 1997 och energiskt drevs under ett år. Därefter har den samlat damm, trots förslaget att gå vidare med speciellt fokus på barnens situation i slutna rörelser. Hur många remissinstanser kan en regering köra över? Därmed är vi tillbaka på ruta ett - efter tio år. Idag tvingas bland annat socialtjänsten söka upplysningar på egen hand utan någon officiell instans som kunde ge samlad information. Essén listar för övrigt en rad organisationer med mycken kunskap.

Och hur läser vi FN:s barnkonvention i Sverige?

Charlotte Esséns bok ger många insikter och reser lika många frågor. Den är ett mastodontarbete som hon ska ha all erkänsla för. Även om det dignande materialet ibland gör själva upplägget något svåröverskådligt./.../ 

Upsala Nya Tidning  2008-06-27  

/.../Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli, säger det gamla ordspråket med brutal uppriktighet – det handlar om att tukta barn så att de lär sig möta världen med pannan mot jorden och ryggraden ödmjukt krökt. I Charlotte Esséns omfångsrika reportage får vi möta ett antal personer som har vuxit upp i sekter. /.../

Och fastän trosuppfattningarna skiljer sig, förenas sekterna av sin likartade syn på barn – ett formbart material som helt utan egen talan är i händerna på sina andliga designers, sekternas auktoritära ledarskap.

Det är en uppfostran som bara kan beskrivas som fysisk och psykisk barnmisshandel, med föräldrarna som fromt tjänstvilliga garanter för att misshandeln kan pågå år efter år. De som lyckas bryta sig loss – som Esséns intervjupersoner – kan alla vittna om hur svårt det är att anpassa sig till ett samhälle som saknar kunskap om sektvärlden och inte har någon förståelse för avhopparnas trauman./.../

Men om inget annat duger, kan man alltid hänvisa till den världsligt grundlagsskyddade religionsfriheten. Då får man omedelbart de politiska och juridiska myndigheterna på sin sida. Ingen annan mänsklig rättighet har i Sverige så hög oberörbarhetsstatus som religionsfriheten – det rör sig snarare om ett religionsprivilegium.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringens utredning om barn i religiösa sekter – I god tro (1998) – var ganska försiktig i sina förslag till åtgärder mot uppenbara övergrepp, men den lades ändå till handlingarna, sedan den tunga remissinstansen Kommunförbundet hävdat att åtgärderna skulle strida mot religionsfriheten. Sedan dess har sekternas möjligheter att förtrycka barn i stället ytterligare förstärkts genom tillkomsten av alltfler religiösa friskolor.

 

Hederskulturerna från Mellanöstern – muslimska eller kristna – berörs här bara i förbifarten. Det Essén beskriver är toppen på ett isberg. Ingenting tyder på att den hänsynslösa hjärntvätten av barn är på väg att minska. Tvärtom. Religionsfriheten är heligare än FN:s barnkonvention, som ju inte ens är lag i Sverige.
 
Expressen 2008-05-12

 

 

/.../ Esséns primära intresse är att ta reda på hur barn har det som växer upp i slutna religiösa grupper – finns det fog för de rykten om barnmisshandel och i vissa fall sexuella övergrepp som florerat kring de här grupperna? De intervjuer Essén gör bekräftar i varje fall att tillräckligt mycket av vad som sägs är sant och det måste betraktas som alarmerande.

Intervjuerna avslöjar också en besvärande handfallenhet hos svenska myndigheter när det gäller att hantera den här sortens problematik. De före detta sektbarnen har haft mycket svårt att få hjälp med att hantera de psykiska problem de ådragit sig som en konsekvens av en på många sätt abnorm uppväxt.

Flera av dem undrar också mycket över varför ingen ingrep under deras barndom. Även om kontakterna med omvärlden var begränsade så förekom de, bland annat träffade barnen vid något tillfälle läkare. Varför reagerade ingen?

En gemensam strategi hos sekter är att minimera kontakten med omvärlden, därför föredras hemundervisning eller egna skolor. Friskolor och hemundervisning kontrolleras – varför reagerade inte skolinspektören?

Esséns ambition var att sätta fokus på frågan om barns utsatthet i sekter. Det tycks hon delvis ha lyckats med. SOU utredningen som kom 1998, ”I God Tro – samhället och nyandligheten” har åter aktualiserats och Barbro Westerholm – som drivit frågan om barns och ungas rättigheter – har på nytt lyft den i riksdagen./.../

Rädda Barnen föreslår, även det i kölvattnet av Esséns bok, att det skall inrättas ett nationellt resurscenter för frågor kring religiösa samfund och barn som lämnar religiösa samfund. Vidare pekar de på vikten av ökad kunskap om frågorna hos alla som arbetar med barn och föreslår att barn som får hemundervisning skall ha en kontaktperson inom kommunen.

Inte minst det sista förslaget är viktigt. Tyvärr är det nog så att våld och övergrepp på barn förekommer i alla kontexter, och nog är det så att sekten är en gynnsam miljö för just våld. Det är dock inte detsamma som att påstå att våld och övergrepp är ett standardinslag, eller ens ett särskilt vanligt, inslag i en religiös eller sekteristisk miljö.

Även utan våld är en sekt som exempelvis Jehovas vittnen en problematisk miljö för ett barn, ännu mera så om barnet i fråga undervisas hemma och på så sätt isoleras maximalt från det omgivande samhället. Om barnet skall ha en rimlig möjlighet att själv välja – att utöva sin religionsfrihet – om han eller hon vill stanna kvar eller lämna sekten när den dagen kommer så måste han eller hon ha en uppfattning om livet utanför sekten. Då är en kontaktperson från världen utanför livsviktig."

Svenska Dagbladet "Kommentar" - Ann Heberlein, teologie doktor i etik.
2008-07-15

 

"Det finns en oöverskådlig litteratur och forskning om sekter som sociologiskt fenomen. Man nämner exempelvis som ett återkommande tema gruppens minoritetsställning och elitistiska karaktär. Man nämner den karismatiske ledaren - inte sällan anser han sig vara gudomlig eller den enda förmedlande länken mellan gud och sektmedlemmarna - i toppen av en strängt hierarkisk ordning. Man nämner den stränga tankekontrollen.
 
Däremot finns det, visar Essén har rätt, besynnerligt lite litteratur som riktar fokus mot barns utsatta position i sekter. Det är naturligtvis svårt att iaktta vad som pågår i en grupp som medvetet avskärmar sig från det övriga samhället, men det är som om vi inte har haft fantasi nog att räkna ut att barn i sekter, barn i grupper med en sådan dynamik, riskerar att fara väldigt illa. Essén drar, när hon diskuterar samhällets hållning, paralleller till hur vi valt att inte se och bry oss om flickor och unga kvinnor inom så kallade hederskulturer. Flatheten är, i bägge fallen, upprörande./.../
 
Den andra hälften ägnar Essén åt mer generella resonemang, exempelvis om konflikten mellan barns rättigheter och religionsfrihet. Hon gör internationella jämförelser och konstaterar att man i Frankrike är mer restriktiv mot sekter än man är i exempelvis USA. Hon lyfter också fram goda exempel på hur barn som uppfostrats i sekter lyckas ta sig ur dem i tonåren eller när de blivit vuxna. /.../
 
Det är mer eller mindre uppenbart att Sektbarn bygger på journalistiskt arbete som bearbetats och fogats samman till en längre berättelse. Men Essén är väldigt engagerad och engagerande när hon återger enskilda livsöden och hon är glasklar i sina analyser av hur sekter ofta påverkar barn väldigt negativt./.../

Norrköpings Tidningar  2008-06-11 

 

"Vill du veta något om sekter, rekommenderar jag "Sektbarn” av Charlotte Essén."          

SVT, Magnus Utvik, Gomorron Sverige 2008-11-18

 

  

/.../Det är skrämmande läsning och oerhört starka intervjuer som Charlotte Essén har gjort. En viktig bok som inte får falla i glömska! Plus för mycket information om respektive sekt." 

Svenska Journalen  nr 6-7 2008

  /.../Journalisten Charlotte Essén har i flera intervjuer och noggrann research gått in på djupet på flera av landets sekter där barn fostras i skräck till lydnad, inte sällan med hjälp av fysisk och psykisk misshandel i Guds namn. Jehovas vittnen, Hare Krishna, pingsförsamlingen i Knutby…alla granskas under lupp på ett sakligt, kunnigt sätt och framförallt med enorm respekt för de barn som växt upp utan möjlighet att ifrågasätta. /.../ 

Jönköping  NU 2008-06-26

 

/.../Med den nyutkomna boken ”Sektbarn” har frågan om hur barns rättigheter kränkts inom religiösa rörelser lyfts fram. Barnombudsmannen sätter nu sitt fokus på de glömda barnen. "

Tidningen Ångermanland 2008-07-05

 

 

/.../Det är svårt, nästintill omöjligt, för barn som fötts och vuxit upp i en rörelse att bryta med den. Det blir som att dö bort från sitt gamla sammanhang.

Efter att ha läst de utförliga intervjuerna måste jag erkänna att indignationsnivån stigit kraftigt. Det är verkligen förfärliga berättelser man får ta del av. Det gemomgående temat är barns utsatthet och religiösa ledares – och föräldrars – makt. Historierna handlar om skrämsel, tvång, förnedring och utnyttjande i religionens namn.

Vore det nu bara för dessa personers berättelser kunde man möjligen göra klokt i att ta det som sägs med en nypa salt. Det är ju ändå fråga om ”avhoppare” – som kan ha sina naturliga skäl att utmåla situationen i de rörelser som de tagit avstånd från i starka och mörka färger. Men Charlotte Essén har inte nöjt sig med de subjektiva berättelserna utan kompletterat intevjuerna med ideologiska dokument, utdrag ur ”heliga skrifter” och predikningar från de olika rörelserna. 

De uppfostringsprinciper som här formuleras gör knappast at läsaren förfasar mig mindre. De handlar genomgående om att isolera barnen från världsligt inflytande (det vill säga allt utom rörelsens eget inflytande) och att disciplinera dem till att lyda. Såväl hot som aga rekommenderas, men det finns också exempel på att man försäker samspela med barnens naturliga impulser för att ”lura” in dem i rörelsens ideologi. 

Jo, mycket gör mig bestört under läsningen. Men efter indignationen kommer eftertanken. Vilka föräldrar vill väl sina barn illa? Nog måste det vara omsorg om barnens bästa som ligger bakom dessa uppfostringsprinciper? Då måste det väl också vara möjligt att förstå hur föräldrarna  - och dessa rörelser – tänker. Och det är faktiskt inte särskilt svårt. Den gemensamma nämnaren handlar – precis som boktiteln säger – om att vara ”utvald för paradiset”, om att ha ”valt den goda delen” i en värld som är präglad av ondska, om att räddas undan det fördärv som hotar. I den mån man alls ska ha en relation till omvärlden är det för att frälsa den eller för att bekämpa den. 

Ett viktigt kapitel i boken som följer efter intervjuerna innehåller jäförelser mellan dessa sekter och religiösa terrorister av olka slag. Likheterna är stora när det gäller grundhållningen – att det finns en god värld och en ond värld – och att det inte råder något tvivel om att man själv är på den goda sidan, om att man är ”utvald”. Denna utvaldhet har naturligtvis sitt pris, vilket förklarar de uppoffringar man är beredd att ålägga sig själv och sina barn.

Men, tänker jag, vilka barn kan tro något annat än att den egna familjen är på den goda sidan? Hur ska man kunna ha en kritisk distans till det man får med modersmjölken? Det är klart att mamma och pappa har rätt! Till barnens utsatthet hör ju att de inte kan såga av den gren de själva sitter på och därför kommer att acceptera som gott och naturligt också det som är ont och gär ont – åtminstone så länge de är små! Så fungerar ju alla dysfunktionella familjer. 

Essén visar hur svårt, nästintill omöjligt, det är för barn som fötts och vuxit upp i en rörelse attt bryta med den. Det blir som att dö bort från sitt gamla sammanhang – och de blir också mycket riktigt behandlade som döda av sina släktingar. Hur kan man finna ett liv med andra förutsättningar än rörelsens självklarheter? Då är det uppenbarligen lättare för dem som senare i livet anslutit sig till en sekt och därefter bestämmer sig för att lämna dem, de har ”ett gammalt liv” att återvända till.

Sammanfattningsvis: Sektbarn är en innehållsrik, intressant och nyttig bok – inte minst som självrannsakan i våra kyrkor och samfund. Om vi inte redan tidigare visste det så inser vi efter att ha läst Charlotte Esséns bok att religiös tro inte är något att leka med. Ett uttalat syfte med den här boken är just detta, att demonstrera hur litet människor i allmänhet vet om sekter, ja, även hur aningslösa och godtrogna samhällets myndigheter är gentemot dessa rörelsers destruktiva inflytande på människor. Detta visar sig särskilt i det bristande stöd och den bristande förståelse som ges till ungdomar som försöker lämna dessa sekteristiska sammanhang. /.../

Sändaren  2008-05-12

 

/.../Denna genomarbetade och heltäckande tegelsten om religiösa sekters terror mot sina barn visar att läget är långt mycket värre än jag (och samhället) hade kunna ana.
Denna bok fyller verkligen ett behov, då de som vanligt flata och naiva svenska myndigheterna inte kan föreställa sig att barn verkligen kan behandlas så grymt."   

Tidningen Broderskap  2008-10-31

 

 

"Sekterna skildras sällan ur ett barnperspektiv, vare sig i tidningsartiklar, böcker eller akademisk litteratur. Okunskapen är stor hos såväl politiker som socialtjänst och sjukvård.
Charlotte Essén, frilansjournalist med medicinsk inriktning, intervjuar i boken barn som har vuxit upp i en extremrörelse. De berättar om fasansfulla upplevelser och om omgivningens oförmåga att se. Essén efterlyser en ökad kunskap om sektproblematiken i skolan; kuratorer och skolsköterskor behöver utbildning så att dessa barn kan få hjälp. Någon sakkunning rehabilitering av den typ som exempelvis finns i USA saknas helt i Sverige.  "

Vårdfacket  2008-10-30

 

 

 

 "Det finns rysare och det finns rysare. I Charlotte Esséns reportagebok "Sektbarn" får man läsa spökhistorier ur verkliga livet. Om föräldrar som fått existensiellt hjärnsläpp och tvingar barnen att följa dem på vägen. Hon beskriver problematiken för de drabbade om att hitta tillbaka in i samhället och få ett drägligt liv. Och även den hjälp de behöver. "

Femina 2008-06-27                     

 

 

"Skakande läsning om sekter. Barnens utsatta situation i hjärntvättande sekter och extrema religiösa grupper berättas det om i nya romaner och reportageböcker. Bilden bekräftas av Charlotte Esséns reportagebok "Sektbarn". Hon har särskilt intresserat sig för barnens situation i religiösa sekter. Hennes intervjuer med personer som vuxit upp i Familjen, Filadelfiaförsamlingen i Knutby, Hare Krishna eller Jehovas vittnen visar alla samma sak: barnen ska kväsas, vara lydiga, straffas. De hotas med att bli uteslutna och förskjutna om de opponerar sig det allra minsta. Det är skakande läsning och har tyvärr ingenting med fiktion att göra. " 

Damernas Värld, nr 2 2009

 

 

 /.../Det är bitvis svår läsning att ta till sig. De vittnar om systematiska övergrepp som en del av vardagen, om skräcken för ledaren där dennes ord är lag och omkullkastar föräldraansvaret, där spädbarn som inte tittar uppfostraren i ögonen när de gråter blir ruskade och skakade, där influensa betyder att du syndat och därmed får skylla dig själv, där kritiskt tänkande och ifrågasättande av läran betyder att du är drabbad av demoner som måste drivas ut. Ungdomarna berättar hur de tvingades att manipulera socialtjänst, lärare och utomstående så att det aldrig skulle se ut som att de mådde dåligt. Att lägga ut dimråder för att lura omgivningen blev ett sätt att hålla sekten intakt.
Hur kan vi låta detta ske?

Antagligen för att vi vet så lite om sekter. Det finns alltid sektledare som låter sig intervjuas när ämnet förs på tal. I intervjuerna påtalar de att det som kommit fram är lögn. De säger att visst kan lättare aga någon enstaka gång ha förekommit, men det var länge sedan och inget som uppmuntras. När detta är sagt låter vi ofta saken bero. Visst finns det eldsjälar som med alla till buds stående medel försöker hjälpa barnen men utan rejäl forskning om sociologi, psykiatri och barns rätt i ryggen kan resultatet aldrig bli tillfredsställande. Jag säger inte heller att det alltid är dåligt att leva i en sluten religiös församling, men så länge vi på utsidan inte har kunskap om vad som sker på insidan kan vi inte se till att dessa barn får den hjälp som alla barn oavsett miljö har rätt till.
Det sker inte särskilt mycket forskning på området. För tio år sedan kom utredningen I God Tro där flera tunga remissinstanser sade ja till utredarens förslag om forskningsinsatser om barns situation i slutna samfund, där råd och anvisningar till olika berörda personalkategorier skulle utarbetas och en kontaktperson skulle utses för barnet vid hemundervisning. Inget av detta hände.

År 2003 får dåvarande socialministern Berit Andnor (s) en fråga i riksdagen om varför det inte händer något. Hon svarar att de väljer att inte gå vidare med de förslag som lades fram och orsaken, enligt Andnor, är remissinstansernas yttranden. Författaren Charlotte Essén menar att den dåvarande socialdemokratiska regeringen helt enkelt struntade i utredningens förslag och slutsatser. /.../

Men vad händer nu? Det är en ny regering och fortfarande lever, enligt Essén, omkring 20¿000 barn i olika sekter i landet. De här barnen lever i Sverige, men alla är inte en del av vårt trygghetssystem. De lever utan insyn på grund av det hemlighetsmakeri och den täta sammanhållning som vissa sekter dikterar för sina medlemmar.
Sverige borde inrätta ett stödcentrum för avhoppade sektmedlemmar, likt de kvinnojourer som finns. Många av de här personerna behöver hjälp att slussas in i samhället. De kan behöva både praktisk och psykologisk hjälp./.../

Sydsvenskan, 2008-05-28, Brännpunkt, "Hjälp barnen i slutna sekter", Anna Unsgaard