Välkommen att skriva i min gästbok.

 

Du behöver inte uppge ditt riktiga namn om du inte vill. Däremot din e-postadress, men den kommer inte att synas för andra (däremot för mig.) 

Alla inlägg läses av mig innan publicering, därför kan det ibland dröja lite innan ditt meddelande dyker upp på sidan. 

Var vänlig att respektera publiceringsreglerna:  inga kränkande omdömen om enskilda, svordomar eller obscena ord, negativa kommentarer om etniskt ursprung, kön, politisk tillhörighet, sexuell läggning, yrke eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget, kommersiella budskap, rasistiska, pornografiska eller sexistiska inlägg, hot, trakasserier eller uppmaningar till brott. Denna typ av inlägg kommer inte att publiceras.

 

Skriv ett nytt inlägg i gästboken

 
 
 
 
 
 
 
Fält markerade med * är obligatoriska.
Din e-postadress kommer inte att publiceras.
Av säkerhetsskäl sparas IP-adressen % ip%.
Din artikel kommer att vara synlig i gästboken först efter att den granskats.
Vi reserverar oss rätten att redigera, ta bort eller att inte publicera poster.
4 inlägg.
Roger Nilsson Roger Nilsson skrev den 30 mars, 2017 den 17:02:
Hej! Växte upp i ett kärlekfullt hem i Dalarna och vi tillhörde Filadelfia. Har i hela mitt liv trott på ett liv efter detta, men har nu i famtioårsåldern börjat tvivla. Jag har hamnat i en depression och äter antidepressiv medicin nu, känner mej arg och lurad med kyrkans prat om helvetet och djävulen. Jag blir rasande när jag hör ordet synd och är fortfarande rädd för straffet. Vart kan jag vända mej? Jag behöver träffa andra som känner det dom jag gör Roger
Terese Terese skrev den 10 april, 2016 den 15:31:
Jag växte upp inom scientologikyrkan som barn till en högt uppsatt sektmedlem.

Det florerar många historier av och med människor som själva i vuxen ålder har gått med i sekten och senare lämnat den. Det pratas inte lika mycket om deras barn. Barnen har, till skillnad från sina föräldrar, inte haft en möjlighet att välja.

Min mamma omtalas en del i berättelsen. Hon var en central gestalt i mitt liv. Hon var den enda föräldern och i mina ögon hade hon gudastatus. Jag menar det verkligen! Hon hade svaren på allt och hade hon inte det, tog jag för givet att det berodde på att hon inte fick röja sanningen, inte att hon helt enkelt inte visste. Hon blev abrupt av med sin gudastatus en dag under ett gräl i tonåren. Men vi återkommer till den händelsen.

Jag var nog runt ett år gammal när min mamma gjorde sin första kurs inom sekten. Därefter fortsatte hon på den inslagna vägen. Själv var jag i femårsåldern när jag tvingades göra samma kurs som hon började med. Vi satt två personer mitt emot varandra på varsin stol och blundade. Sedan tittade vi. Det var viktigt att inte visa några ansiktsuttryck och nästan inte ens blinka för i så fall fick man börja om från början. Detta pågick i timmar. Jag var yngst i lokalen och troligen tyckte den vuxne som jag gjorde övningarna med att jag var ganska jobbig. Även om man är en väldrillad femåring så har man spritt i benen och liten förståelse för övningar av den typen. Övningar som ”simmar fiskar” (två personer sitter mitt emot varandra och frågar om fiskar simmar – utan att visa känslor – om och om igen) och ”bull-baiting” (två personer sitter mitt emot varandra och turas om att retas – den andra får inte reagera), var roligare. Jag gjorde kommunikationskursen, och den gjorde jag lite då och då under årens lopp, varvat med andra kurser och auditering (terapi).

Det finns olika former av auditering och ibland, eller kanske oftast, ägnar man sig åt att minnas sitt förflutna, både goda och dåliga händelser, inklusive sådant som har hänt i tidigare liv. För det mesta är man två när man auditerar. Den ena är auditör (terapeuten) och den andra är pre-clear (den som blir auditerad). När man blir riktigt avancerad kan man även auditera sig själv.

En e-meter mäter spänningen i kroppen och reagerar på nervositet, ändrat stämningsläge och så vidare. Man håller i två metallburkar så att en svag ström kan gå genom kroppen. Auditören läser av en mätare och ställer frågor under tiden. När man fått ur sig allt ”flyter” nålen, det vill säga att mätaren ger ett jämnt och fint utslag. E-metern används både inom auditeringen som ett terapeutiskt hjälpmedel och som en lögndetektor.

Vid det här laget hade mamma sedan länge skilt sig från min pappa, som inte var scientolog, och hittat en man inom sekten. Han blev det närmaste en pappa jag har haft. Min egen pappa var/är av sorten som tycks resonera att om han inte kan få allt vill han inte ha något alls, och det gällde även mig.

När jag var nio år gammal blev jag för första gången auditerad. Det var en ganska simpel form av auditering som just den gången gick ut på att jag skulle titta på olika föremål i rummet gång på gång och bekräfta deras existens. ”Titta på stolen – bra”, ”titta på väggen – bra”, ”titta på bordet – bra” och så vidare om och om igen under ett antal timmar. Jag fick naturligtvis ett utbrott under tiden eftersom jag tyckte att det var så meningslöst, men tvingades ändå fortsätta, och till slut klarade jag att bara följa instruktionerna under en längre stund och fick slutligen slippa ut ur rummet.

Efter varje genomförd kurs och auditering skulle man skriva en succéberättelse. Jag vill minnas att jag den gången skrev något i stil med ”Jag ville bara håpa ock skuta efteråt”.

Inom scientologin tror man på reinkarnation och att man själv väljer sina föräldrar. Som barn betraktas man som vuxen i en liten kropp. Man förväntas bete sig som en vuxen och kunna fatta beslut och ta ansvar som en vuxen. Jag hade med andra ord valt att bli scientolog.

Man tror också på karma – allt som man är med om förtjänar man, oavsett goda eller dåliga saker.
Har du huvudvärk? – Då har du gjort något för att förtjäna den! Är du fattig? – Du har själv valt det! Handikappad? – Ditt eget fel!

Svaret på alla problem var att bekänna sina ”overtar”, sina synder, för att få det onda att försvinna. Om man fortfarande hade ont, hade man inte bekänt allt. Bekänna kunde man göra muntligen eller skriftligen eller både och. Efter bekännelsen, eller samtidigt, så kollades man med en e-meter om man fått med allt. Jag blev regelbundet förhörd med hjälp av e-metern, så jag visste att jag inte kunde ha en enda privat tanke, och att minsta felsteg skulle komma fram.

I en miljö där barn betraktas som vuxna och var och en har ett fullständigt ansvar över sin egen lycka frodas gärna föraktet. Inom scientologin betraktas all svaghet med förakt. Man har förakt för barn som beter sig som barn, för fattiga, olyckliga och handikappade. Känsloyttringar betraktas som en svaghet och man förväntas bete sig neutralt upphöjt. Scientologer anser givetvis att de sitter på den enda sanningen och har tagit på sig att rädda hela planeten, det vill säga nå världsherravälde.

När jag var i elvaårsåldern skilde sig min mamma från sin dåvarande man. Han var inte tillräckligt mycket scientolog, och hon hade hittat en som var bättre som hon flyttade ihop med. Jag bodde kvar hos den före detta mannen under något år, men till slut tröttnade han på att ta hand om någon annans barn och jag fick flytta hem till mamma och hennes nya man. Han hade redan från början klargjort för henne att han bara var intresserad av henne – inte hennes unge, så relationen mellan honom och mig var allt annat än varm. Han var en tvättäkta scientolog och tillsammans bildade de det perfekta elitistiska paret som var och en på sitt håll klättrade i scientologihierarkin.

I och med den förändringen förväntades jag att ta en mer aktiv roll inom sekten, och gå allt fler kurser. Jag fick även hjälpa till med att dela ut flygblad och sälja böcker. För att försörja oss (man tjänar inte mycket inom sekten), så städade vi trappor och bibliotek på nätterna. Jag hjälpte ofta till. Givetvis blev skolgången lidande. Dels orkade jag inte vara särskilt aktiv med läxor och att lära mig något i skolan, dels ansågs den inte viktig – den var ju inte scientologi…

Eftersom scientologi var illa sett där vi bodde så berättade jag inte för någon att vi var scientologer. Jag var mobbad ändå, vilket var ett dilemma. I skolan var jag utfryst när jag inte blev retad, och vem som helst kunde komma fram och slå mig i korridoren. En gång blev jag nedslagen i matkön så att jag ramlade ihop och såg stjärnor. Jag fick däcken sönderskurna på cykeln, och man vandaliserade den även på andra sätt. Jag skolkade oftast från tekniklektionerna eftersom det fanns lödkolvar och andra farliga saker där, och jag valde syslöjd för att undvika de farliga knivarna och andra redskapen i träslöjden. Oftast sprang jag eller cyklade hem på hemliga vägar för att inte bli upphunnen, eller så gömde jag mig någonstans tills alla gått och jag kunde ta mig hem säkert. Under gymnastiken gömde jag mig ofta i mattrullen för att slippa hånet och misslyckandet.

Jag kunde ju inte berätta hemma att jag var mobbad eftersom det direkt skulle slå tillbaka på mig själv och leda till ändlösa förhör med hjälp av e-meter om vad jag gjort för att förtjäna det. Hade jag inga synder att bekänna blev jag inte trodd. Jag kunde inte berätta för lärarna heller eftersom de genast hade tagit kontakt med hemmet. Samma sak var det vid sjukdom. Jag gick hellre till skolan med feber och lunginflammation än erkände att jag var sjuk. Visst hände det att även jag var sjuk. Oftast erkände jag bara lite huvudvärk, vilket bara ledde till ett ”litet” förhör och en ”touch assist”. Man anser att mediciner är av ondo inom scientologin och därför ska alla besvär och sjukdomar lösas med hjälp av auditering, vitaminer eller en touch assist. Vid en touch assist ligger man på rygg och blundar. Utföraren/auditören petar på olika delar av kroppen (systematiskt) från huvudet ned till tårna och säger varje gång ”känn mitt finger”. Då ska man svara ja, och efteråt förväntas man ha blivit av med sin huvudvärk eller vad man nu hade.

Från att jag var i tolvårsåldern och ett par år framåt funderade jag dagligen på att ta livet av mig. Jag vågade inte försöka dock, för hade jag misslyckats hade jag råkat ännu mer illa ut. Man såg som sagt med förakt på svagare individer, och en person som försökt ta livet av sig och misslyckats tillhörde det absoluta bottenskrapet. Jag funderade också på att faktiskt be någon utomstående vuxen om hjälp och kanske få komma till fosterhem, men mamma ledde en undergrupp som kallades ”Kommittén för mänskliga rättigheter” och var mycket framgångsrik i att få ut barn från fosterhem och tillbaka till sina biologiska familjer. Det hade definitivt en avskräckande effekt.

Jag minns en gång när jag var i tolvårsåldern. Jag och en scientologiväninna hade busringt på grannens dörr och sedan sprungit därifrån. Vi kände oss otroligt busiga och i ruset efteråt hade jag berättat om hur jag busringt i telefon vid ett tillfälle. Väninnan såg vansinnigt imponerad ut, och jag tyckte att det var härligt att få någons beundran och odelade uppmärksamhet. Jag broderade ut historien och hittade på att jag inte bara busringt utan dessutom beställt rullskridskor åt pensionärer, tårtor till polisen och vad det nu var jag sade. Senare samma dag berättade hon gråtande allt för min mamma. Vid det laget kunde jag ju inte erkänna att det mesta av det jag berättat faktiskt hade varit lögn. Dels hade de inte trott mig, och dels ville jag inte bli påkommen med en lögn. Mamma pratade med grannen och hävdade efteråt att han som en följd av vår busringning hade drabbats av en hjärtinfarkt (eller om det var en hjärnblödning). Det var med andra ord mitt fel att han nästan var död.

Konsekvensen av händelsen, förutom skulden för grannen, blev att jag fick ringa på hos grannen och be om ursäkt, vilket var pinsamt men ändå en helt logisk konsekvens. Det blev svårare att ringa och ”avbeställa” varorna som jag aldrig hade beställt. Jag ljög för mamma och sade att jag hade gjort det. Som tur var satt hon inte vid sidan om och kontrollerade att jag verkligen ringde. Jag fick också genomföra olika hushållssysslor för att gottgöra det onda jag gjort. Givetvis fick jag skriva ned alla mina overtar och blev kontrollerad med e-meter att jag fått med allt.

Den värre konsekvensen var att jag blev betraktad som en ”icke existerande person”, och fick inte träffa någon, eftersom jag hade ett dåligt inflytande på min omgivning. Under några veckor hade jag utegångsförbud (skolan var jag tvungen att gå till på grund av skolplikten, men sedan var det raka vägen hem) och fick inte prata med någon förutom min mamma och min styvfar som ”hanterade” mig. När vi pratade var det dessutom bara det nödvändigaste, inget småprat eller några vänligheter eller ens det vardagliga som man brukar prata om. De agerade som om de inte såg mig. Jag var ingen. En ickeperson. Lägst av de lägsta. Och jag fick till slut skriftligen be om inträde i familjen igen, vilket jag beviljades efter viss betänketid. Detta pågick under ungefär en månad.

När jag var fjorton lämnade jag och mamma äntligen sekten. Hon hade blivit ivägskickad till ett korrigeringsläger i Danmark efter misskötsel. Hon klarade dock lägret med glans och blev därför skickad till USA för utbildning för att få en riktigt hög position inom sekten. Under utbildningen började hon ifrågasätta innehållet och om det verkligen var Ron (grundaren) som var upphovsman och om man verkligen följde sina egna regler. Det sågs inte med blida ögon, och man gjorde vad man kunde för att få henne att ändra sig. Hennes man blev beordrad att ”hantera” henne, men misslyckades och blev satt i ett värre korrigeringsläger än det hon genomgått. Han kom tillbaka som en lallande fåne som satt och tittade på en brusande TV-skärm och där såg hemliga budskap. Han upprepade gång på gång att han var död. Eftersom han inte kunde hantera mamma till lydnad blev han ställd inför att skilja sig eller lämna kyrkan. Han skilde sig. Eller om det var mamma som skilde sig från honom. Mamma fick i alla fall kontakt med en utbrytargrupp i en annan stad, och dit flydde vi. Till att börja med var vi båda (mest hon) övertygade om det förträffliga i själva läran, och skyllde på att ledarna var korrupta. Senare var vi övertygade om att även läran som sådan var fel.

Jag började i en ny skola igen. Sista året i grundskolan. När jag kom dit var jag ganska tilltufsad och såhär i efterhand betedde jag mig nog mest som en rädd och ilsken igelkott. Jag förstod inte skämt och jag tog allt personligt, övertygad om att alla ville mig illa. Den klassen räddade utan tvekan livet på mig och hjälpte mig att bli människa. I klassen, och i parallellklassen, fanns ett gäng tjejer med kristen övertygelse. De var inte av den fördömande sorten, och brydde sig inte om att jag hade alla taggar utåt. De bemötte mig alltid med vänlighet, omtanke och respekt. De tog med mig på sångstunder och bönestunder. På något sätt inkluderade de mig alltid både i och utanför skolan men utan att kräva något tillbaka. De förväntade sig inte att jag skulle be, eller tro på kristendomen eller ens att jag skulle sjunga med i sångerna. Och jag blev heller inte kristen. Men jag påbörjade vägen mot att bli en människa.

Vi flydde verkligen när vi bytte stad. Mamma visste för mycket om sekten och dess verksamhet för att vi skulle vara säkra, och vi råkade ut för såväl inbrott som telefonavlyssning. Vi gjorde upp flyktplaner och hade kontakt med både den ordinarie polisen och SÄPO. Mamma gick ut med sin berättelse i pressen för att skydda oss, med logiken att skriker man högljutt och avslöjar allt så finns det inget mer kvar att tysta därefter. Jag var också med i reportagen och vi presenterades ofta som den lilla lyckliga mor- och- dotter-duon som tillsammans tagit sig igenom svårigheterna och kommit ut stärkta och lyckliga på andra sidan.

Sanningen var att vi bråkade hela tiden. Jag minns inte vad vi bråkade om, men jag har ofta fått höra att jag blev ilsken i treårsåldern och aldrig har slutat att vara arg. Så är det kanske. Mamma hade drillats i sekten i att svara på tal, och jag tappade alla ord och förlorade alla gräl mot henne. En gång blev jag så arg att jag bet henne. Jag berättade i början att mamma var som en gudom för mig. Under tiden i sekten var mina favoritstunder när hon och jag satt själva på kvällarna med varm choklad eller te och hon berättade om livet. Hon visste allt! Möjligen inträffade inte de stunderna så ofta som jag skulle vilja minnas. Hon jobbade oftast till långt in på nätterna och var sällan hemma. Dessutom var ju min onda styvfar där. Men när vi hade de stunderna…!

En dag, jag kan ha varit femton eller sexton, så hade mamma och jag ytterligare ett av våra uppslitande gräl. Jag minns inte vad grälet handlade om, men fram till den punkten trodde jag att vad hon än sade och gjorde mot mig, var för att hjälpa mig att bli en bra människa i slutänden. Jag trodde att hon brydde sig om mig. I det här grälet blev jag alldeles utom mig och kunde inte svara henne (jag minns som sagt inte vad det handlade om) och då tittade hon plötsligt hånfullt på mig och sade: ”Den skruven visste var den tog”. Där kände jag för första gången att hon faktiskt gjorde något för att trycka ned och såra mig. Hennes gudastatus föll. Jag flyttade hemifrån som sjuttonåring, och jag har klarat mig själv sedan dess.

Jag skulle önska att jag sluppit gå igenom det jag har gått igenom och jag tänker inte haspla ur mig floskler som att ”jag har kommit ut stärkt på andra sidan” och ”jag hade inte kommit dit jag är idag om jag inte gått igenom det jag gjorde”. När folk säger saker i den stilen känns det som ett hån! Hade jag kunnat byta barndom så hade jag gjort det, och hade någon i omgivningen sett vad som pågick och ingripit så hade jag förmodligen mått bättre idag. Jag har arbetat med mig själv sedan vi lämnade scientologin. Jag har ifrågasatt och omprövat i stort sett varenda åsikt jag har haft, och ju längre tiden går, ju mer inser jag till min stora irritation att barndomen har större inverkan över den vuxna människan än vad jag tidigare trodde och skulle önska.

Jag har en dålig självkänsla och en djupt rotad övertygelse om att alla har rätt att ha det bättre än jag, vad det än gäller. Jag har svårt att begripa varför någon skulle älska eller ens tycka om mig och jag har svårt för att hitta och behålla vänner. Mitt bekräftelsebehov är enormt och jag hatar att vara ensam. Jag har jobbat med det här hela mitt vuxna liv och det är betydligt bättre idag än för trettio år sedan, men jag är fortfarande påverkad av min barndom. Även om jag är lysande på att dölja det.
Lars Lars skrev den 19 januari, 2016 den 22:37:
Ett av sektens kännetecken är ju det starka ledarskapet och avsaknad av öppen diskussion. Som barn och tonåring undrade jag varför ingen i Pingstkyrkan - dit jag släpades av mina föräldrar - diskuterade hur man skulle förhålla sig till "världen". Förbuden - dem du nämner i flera sammanhang (bio, teater, dans, idrott, smink, tobak, alkohol) - var omfattande. Kanske skulle några strykas, eller några komma till? Samhället förändras ju. Förändring blev det också, fastän i det fördolda. Plötsligt - i skarven 60/70 - blev smink, all smink, tillåten. Som över en natt började församlingens systrar spöka ut sig, den ena djärvare än den andra. Vem som tryckte på knappen är jag osäker på. Det kan ha varit någon sångerska.

Samtidigt förändrades de musikaliska uttrycken, plötsligt och outsagt. Andlig rock kom in. Jag undrade hur musikerna kunde låta som musiker av världen utan att få lyssna på dessa (det var ju otillåtet). Tunga gitarrer, sättet att sjunga, konstiga frisyrer, exponeringen - sådant som mor sagt var djävulens verk var nu tillåtet.

Själv fick jag inte lyssna på världslig musik. Tids nog trotsade jag det. En dag när jag köpt en rocksingel kom mor in i rummet och sa att hon under dagen fått en Guds varning om detta syndiga inköp. Jag tog henne på orden, mor kunde ju inte ljuga. Poängen var att väcka skuldkänslor, själva navet i mina föråldras fostran.

Det knepet hade mor också länge använt. "Jag vill inte byta med dig för en minut", sa hon en gång. Jag kan ha varit 6-7 år. Just den ondskan fick jag inte stryk för; där skulle straffet nog komma senare. Agan gällde i stället om jag hade försvarat mig i slagsmål eller svarat konstigt. Det gick till på samma sätt. Jag fick lov att lägga mig på magen i sängen och vänta tills mor kom in med mattpiskaren i högsta hugg. Väntan kunde bli lång, mor hade nog andra viktiga saker att uträtta. Jag hann därför förbereda mig. Jag försökte skapa veck i byxan på det ställe där hon brukade slå. På så vis skulle tyget dämpa slagets tyngd något. Jag minns att jag därmed tog en risk eftersom tyget på andra ställen blev tunnare.

Själva mattpiskaren betydde inte så mycket i sig - den fysiska smärtan av slaget är en liten del av barnagan. Att agan får långt vidare följder bevisar att barnet upplever den som mer än förälderns våld. När agan, som i mitt fall, kombineras med dödsskräck och religiös manipulation blir följden oöverskådlig. Problemet är att barnet inte kan försvara sig. Våldet är enkelriktat, asymmetriskt. Barnet kan heller inte vänta ut straffet eftersom tidsuppfattningen avviker från den vuxnes; det som är nu är för alltid. Barnet har inga kanaler för att bearbeta såren som agan ger. Om barnet dessutom inte förstår orsaken till bestraffningen finns ingen möjlighet att undvika kommande straff. Det finns ingen chans att "göra bättring". I den meningen förpassar barnet problemet från att gälla en specifik företeelse till att omfatta hela dess person. Det är hela jaget som bestraffas. Följaktligen, tror barnet, kan straff sättas in när som helst och utan orsak. Detta skapar varaktig oro och ångest. På detta sätt blir agan en integrerad del av uppväxten. Det blir naturlig och snart också inkapslad. Därför dröjer det länge för såren att visa sig (och än längre tid för att läka). Agan planterade en mörk bild av mig själv: jag såg mig som elak och ond.

En annan bestraffning var inlåsning på mitt rum. Rummet blev snart ett växthus för skuldkänslor. Då jag inte kunde komma ut tvingades jag gå in, i mig själv. Jag stängde av mina känslor för att överleva. Jag gick in i siffror och matematik, en trygg fiktiv värld. Endast där vågade sig känslorna fram. I övriga livet fanns de inte längre kvar.

Varje gång jag tar sats för att fortsätta min redogörelse (som nu) klamrar sig gömda tabun fast. Att beskriva min första revolt, i förpuberteten, skulle kännas besvärligt. Jag vet inte om det blir tillfälle att återkomma. Väsentligt är att mina uppror och min vrede hänger samman med livet som barn i sekt.

Jag har glömt att nämna tungomålstalandet. Som jag nu minns kom det in plötsligt i församlingen, möjligen i mitten av 60-talet. Det började alltid i slutet av mötena, egentligen då allt var slut, i det ögonblick då församlingen skulle resa sig. Just i denna skälvande slutsekund tog en tungomålstalare vid. Han fick till en början tala ostörd. När han sedan höjde rösten och talade fortare anslöt sig spridda stämmor i församlingen, en efter en. Också dessa röster blev högljudda. Somliga sökte överrösta de andra. Bänkarna tyckts gunga. I detta skede ryckte ofta en annan tungomålstalare ut. Då tystnade de övriga rösterna på nytt. Ingen sa något tills en ström av "Amen" och "Halleluja" dök upp som bifall längs bänkraderna. Den andre tungotalstalaren fick därmed förnyad kraft och tog i så att det skar sig i bröstet på mig. Han, alltid en man, hade säkert fått höra och se något stort och skrämmande. Pastorn stod stilla vid sin plats. Han kunde se detta som en stämpel på att hans ord nått fram, ett kvitto på församlingens hörsamhet. Ingen talade någonsin efteråt om dessa händelser, fastän de uppslukat församlingen och faktiskt kan ses som uttryck för masspsykos. Allt det här förblev främmande för mig, inte bara orden eller lätena, utan också uppståndelsen, skriken, de djuriska vrålen, som om någon pinats i lokalen.
Nisse Nisse från Örebro skrev den 13 januari, 2016 den 11:18:
Hej, vilken bra hemsida!
Svar från admin: Charlotte Essén
Tack, roligt att höra!/Charlotte

Ansvarig utgivare: Charlotte Essén

©2016 CHARLOTTE ESSÉN, www.charlotteessen.se
All rights reserved