Klicka här för utskrift av sidan!
(OBS! 5 sidor)
©Charlotte Essén, Wahlström & Widstrand, 2003
OBS! Texten nedan är copyright-skyddad enligt Lagen om upphovsrätt, SFS 1960:729.
"En droppe droppad i livets älv
har ingen kraft att flyta själv.
Det ställs ett krav på varenda droppe:
hjälp till att hålla de andra oppe!"
Tage Danielsson
(Från inledningen, "Samtal i självhjälpsgrupp - få kraft och stöd av andra i samma situation")
"I alla tider har människan blivit utsatt för påfrestande situationer och genom årtusendena har livsvillkoren tidvis varit mycket hårda på grund av krig, svält, sjukdom och död. Att tillsammans med andra försöka övervinna små och stora katastrofer måste ha krävt mycket energi och ansträngning och denna gemensamma strävan har med största sannolikhet varit en förutsättning för mänsklighetens överlevnad och fortsatta existens. Stressande livshändelser är definitivt ingenting nytt under historien och att ge och ta emot stöd har givetvis alltid varit lika viktigt.
Levnadsvillkoren har med tiden förändrats drastiskt och vår anpassning till industrisamhället har gått fort; det rör sig om cirka 150 år, jämfört med 7 000 års jordbrukssamhälle. Så sent som i slutet av 1800-talet bodde till exempel många familjer tillsammans i stora släktgrupper, främst på landsbygden men även i städerna. I ett flervåningshus i staden kände hyresgästerna ofta varandra och hjälptes åt med bykning på gården, vedhuggning och barnpassning.
På gott och ont levde folk nära och trångt tillsammans i generationer, med många frivilliga och ofrivilliga sociala kontakter. Vid sjukdom och död kom inte bara den nära släkten och grannarna till hemmet för att höra hur det var ställt, ge tröst eller beklaga sorgen.
Att de flesta i byns eller gatans invånare kom och hälsade på var inget konstigt eller ovanligt, då familjehändelser var allas angelägenhet, både de sorgliga och de glada. Därmed gavs en naturlig möjlighet för de drabbade att berätta vad som hänt, om och om igen, för alla som frågade. Detta fyllde bland annat det viktiga behovet att få prata och älta händelsen i detalj och samtidigt få möjlighet att uttrycka oro, sorg och smärta.
I vårt moderna samhälle blir istället allvarliga kriser i livet behandlade som högst personliga angelägenheter. Vi förväntas att ensamma och helst utan att klaga klara av alla problem. Ordspråk som »ensam är stark» och «bra karl reder sig själv» sitter i ryggmärgen hos de flesta. Vi är inte vana att öppna oss för andra och vi är uppfostrade att dölja våra känslor i sociala sammanhang.
Många tycker kanske att det är ett misslyckande att ta emot hjälp och även om vårt moderna samhälle har ett betydligt bättre ekonomiskt skyddsnät än förr i världen, har det sociala relationsskyddsnätet fått stora maskor.
De gemensamma kafferasterna och ofta även luncherna, med informellt småprat, är till exmpel snart bortrationaliserade. Maten handlar vi i stora och opersonliga köpcentrum istället för i den lokala mataffären, som förr kunde fungera som omgivningens sociala mötesplats.
I vår svenska kultur finns det dessutom få möjligheter till opretantiösa, spontana möten och naturliga träffpunkter för blandade åldrar. Vi saknar många gånger det viktiga stödet från omgivningen, eftersom det numera inte är en social självklarhet.
När något har hänt nöjer vi oss med att i bästa fall skriva en rad, skicka en blomma eller ringa ett beklagande telefonsamtal till vänner och bekanta. Alla lider kanske med den drabbade, men på behörigt avstånd och med en innerlig förhoppning att tiden ska läka alla sår.
Det är svårt och ibland skrämmande att möta en människa uppfylld av sorg och ångest och därför känner många rädsla inför andras kriser och förluster. Ett sätt att skydda sig själv är att stänga av förmågan till empati och inlevelseförmåga. En del undviker helt sonika möten och besök under några månader - de flesta som drabbats av en livskris kan antagligen dra sig till minnes hur en del människor snabbt gått över till andra sidan gatan för att undvika en känslig situation.
[...] En nära anhörigs död, sjukdom, skilsmässa, arbetslöshet och åldrande föräldrar eller det första barnets lyckliga men nog så omvälvande ankomst - de flesta människor går igenom kriser under sin livstid; livstidsförändringar som kan sägas vara normala och inte ett sjukdomstillstånd i sig.
Många mår ändå oerhört dåligt under en lång period i livet, ibland under flera år och söker sig ofta till sjukvården utan att vara sjuka i medicinsk bemärkelse.
Hela 82 procent av alla sjukskrivningar som sträcker sig över fyra veckor i Sverige har en så kallad multifaktoriell psykosomatisk diagnos som grund. En del forskare anser att krisen inom sjukvården i vårt morderna, sekulariserade samhälle - förutom de stora nedskärningarna inom vården under nittiotalet - till stor del beror på att sjukvården fått överta kyrkans roll som själavårdare. Detta beroende på att människor idag vänder sig till sjukvården med sin ensamhet och smärta.
Det är tyvärr mycket ovanligt att sjukvården arbetar multidisciplinärt, det vill säga undersöker patienten både kroppsligen, psykiskt och socialt. Vid en sådan utredning deltar flera olika yrkeskategorier, såsom läkare, sjuksköterska, psykolog eller psykoterapeut, kurator och sjukgymnast. [...]
Trots vänner, anhöriga och goda grannar finns det kanske inte alltid någon som har tid eller förmåga att ställa upp och lyssna, speciellt inte när en längre tid förflutit efter händelsen. Många runtomkring är helt enkelt för trötta för att orka engagera sig på allvar, eller ha kanske nog med egna problem.
En studie från år 2002 vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs Universitet visar att nära hälften av alla personer med depression får för lite socialt stöd. speciellt gällde det kvinnor, som oftare fick söka hjälp utifrån. Männen däremot får ofta bättre stöd från sin familj eller närstående. [...]
Man kan faktisk bli fysiskt sjuk av att inte få ge uttryck för sina känslor och av att hålla dem inombords för länge, visar forskning inom folkhälsovetenskap, bland annat vid Karolinska Institutet. Samma forskning visar också att ensamhet och social isolering ökar risken för sjukdom och död.
Den psykosociala miljön - till exempel sociala nätverk - är också den oerhört viktigt för hälsan. Socialt stöd, en känsla av välbefinnande och sammanhang och förmåga att uttrycka och uppleva känslor är betydelsefulla faktorer som minskar risken att drabbas av psykosomatiska sjukdomar.[...]
Om man varit i samma situation som någon annan, är det lättare att förstå hur det känns att drabbas av sjukdom, sorg eller andra svårigheter. Detta är den självklara och enkla grundtanken bakom självhjälpsgrupper. Gruppens främsta syfte är att deltagarna ska dela erfarenheter och inte bara diskutera eller argumentera. Tillsammans har man en väldig kunskaps- och erfarenhetsbank.
I en självhjälpsgrupp accepteras alla, med alla sina besvär och problem och ses som en resurs för de övriga deltagarna. Här upplever många en stor lättnad och en känsla av säkerhet, eftersom de möter andra som delar samma erfarenheter.
Även om alla vet med sig att det känns bra att kunna hjälpa till, så finns det några teorier om varför det är terapeutiskt positivt att på samma gång både ge och ta emot hjälp.«The helper-therapy principle», beskriven av Frank Riessman 1965 och 1997, redogör för den positiva kärnan till alla självhjälps- och stödgrupper. Han anser att självhjälpssynsättet, i motsats till det sjukdomsorienterande synsättet, bygger på den inre styrkan inom en indvid, en grupp eller ett samhälle.
Enligt Riessman skapar självhjälpsgrupper en oerhörd maktförskjutning, vilken ger alla personer med problem eller sjukdom en möjlighet att vara en potentiell hjälpgivare för andra personer med samma problem eller sjukdom. Till exempel; istället för att enbart konstatera ett samhälle med tio miljoner alkoholister som behöver hjälp, konstaterar man dessutom tio miljoner alkoholister som kan ge potentiell hjälp till andra alkoholister."
("Samtal i självhjälpsgrupp - få kraft och stöd av andra i samma situation "; Charlotte Essén, 2003)
OBS! Texten är copyright-skyddad enligt Lagen om upphovsrätt, SFS 1960:729.
