Charlotte Essén                                                      Foto: Ulla Montan

Jag får ofta frågan "men varför ville du skriva om de barn och unga som växer upp i en sekt eller extrem rörelse, ett så svårt ämne?" Det var främst två skäl, har jag kommit fram till.  

Dels fanns det inte någon liknande bok, där flera personers uppväxt i olika typer av rörelser samlas. Faktum är att jag inte har lyckats hitta en enda bok - var sig internationellt eller i Sverige -  som liknar "Sektbarn", med reservation för förändring sedan boken kom ut maj 2008. Det har förstås skrivits många utmärkta böcker på området  - både självupplevda och skönlitterära - men ingen bok har skildrat, samlat och placerat sektbarn  ett vidare samhällsperspektiv. Det fanns ett behov, helt enkelt. 

"Sektbarn" består av två delar - först en berättande del, med djupintervjuer med personer som är uppvuxna i sekter, sedan en teoridel. Där jämför jag bland annat många sekters och extrema gruppers barnsyn med FN:s Barnkonvention samt med den svenska socialtjänstens arbetsmodell BBiC - Barns behov i centrum. I ett kapitel gör jag exempelvis en jämförelse mellan religiösa terrorister och fundamentalister och samtalar omkring detta med Magnus Ranstorp, terroristexpert och forskningschef vid Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, CATS, vid Försvarshögskolan i Stockholm. 

I "Sektbarn" framkommer också väldigt tydligt hur handfallna myndigheterna är med att hantera den här sortens situationer.

Jag tror att ett grundläggande skäl till detta är bristen på kunskap och forskning omkring barn i sekter och extrema rörelser. Barn har inte varit ett tillräckligt intressant forskningsområde, helt enkelt. 

Och många tror heller inte att den här typen av extrema grupper finns i Sverige, trots många extrema grupper i andra europeiska länder och övriga världen, vilket är fel och marginaliserar dessa barn och ungdomar.

Ett annat skäl till att skriva den här boken växte fram under tiden -  alla de fantastiska personer jag har träffat och lärt känna, både de som finns med i boken och många andra runtomkring. De har i olika grad blivit drabbade av sin sekttillhörighet under uppväxten, och ingen av de fick någonsin möjlighet välja.

Till er vill jag återigen säga: jag är mycket tacksam och stolt över ert förtroende. Utan er hade det aldrig blivit någon bok. Tack för att ni ville berätta.

Flera av er fick ofta överkomma en grundläggande motvilja till att berätta vissa delar av barndomen. Mina intervjuer fick ofta göras vid olika tillfällen, under flera månader och ibland år. Ibland gav våra samtal olustkänslor i flera dagar efteråt. Men ni ville fortsätta, med en stark förhoppning att era livsberättelse kunde hjälpa andra som var eller hade varit i samma situation som de själva. Kanske skulle omvärlden äntligen förstå lite mer.

Dessa möten med fantastiska överlevare har alla varit ett stark drivkraft och anledning till mitt fortsatta skrivande under flera år. Det har inte bara varit deras egna livsberättelser, utan också syskon, släktingar och otaliga barndomskamrater med liknande upplevelser, som under intervjuerna mer eller mindre funnits med i deras berättelser. Många har än idag kvar sina föräldrar och syskon i gruppen som de själva har lämnat.

Journalistiskt är det ett unikt material,  som det har varit berättigat att skriva om. Även från ett humanistiskt och samhälleligt perspektiv har det definitivt varit  nödvändigt att ta upp detta ämne, anser jag. 

Jag hoppas därför att boken "Sektbarn" kan bidra till att dessa barn, unga och vuxna uppmärksammas bättre. Framförallt måste de få den hjälp och det stöd de behöver ifall de en dag beslutar sig för att lämna sin grupp. 

Barbro Westerholm, professor i medicin och riksdagsledamot för Folkpartiet,  har under flera år arbetat för att barn och vuxna ska få skydd och hjälp när de utsatts för en sekts negativa manipulering och har skrivit flera riksdagsmotioner i ämnet. Hennes riksdagsmotion 2008/09:fp1082 ”Skydd och hjälp till barn och vuxna som utsatts för manipulativt ledarskap (sekter)”, blev tyvärr föremål för förenklad behandling och avslogs.

En annan riksdagsmotion är skriven av Lars Tysklind och Liselott Hagberg, (FP) motion 2009/10:So373 "Utredning om barn i sekter" och den senaste är från 2011-10-05, 2011/12:Ub416  "Ökad kunskap krävs för rätt hjälp till barn i sekter" av Lars Tysklind m.fl. (FP)

Även Miljöpartiet har skrivit ett motion om behovet av stöd och hjälp för personer som har lämnat en sekt, även om inte just frågan om barnen tas upp; riksdagsmotion 2009/10:So447 "Stöd till människor som kränkts av nyandliga rörelser". (MP),

Den min största förhoppning med boken "Sektbarn" blir kanske svårast att infria; att berörda föräldrar ska läsa boken och ta till sig budskapet. Dessvärre är ofta denna typ av litteratur förbjuden. Men de föräldrar som praktiserar bokens beskrivna uppfostringsmetoder måste tänka om och förändrar sina metoder och synsätt på barn, både för sin egen, barnets och samhällets skull. 

Till sist: "Sektbarn - ett reportage om de utvalda för paradiset" är inte en generell beskrivning om hur det kan vara att växa upp i en sekt. Lika självklart som att många barn far illa i en sekt, lika självklart är det att många barn har en bra uppväxt där. Detta är också viktigt att understryka. 

Det finns förstås många som har en utmärkt barndom i dessa grupper, vilket också mina intervjupersoner  berättar i boken. Uppväxtvillkoren kan exempelvis variera på grund av föräldrarnas olydnad till att följa vissa givna regler och riktlinjer för barnuppfostran, eller på föräldrarnas placering i hierarkin.

Men hjälp och förståelsen måste finnas ute i samhället, ifall de en dag beslutar sig för att lämna sin slutna tillhörighet i en sekt eller extrem grupp.

Till sist; det viktigaste är att de barn, unga och vuxna som faktiskt far eller har farit illa på olika sätt, blir sedda och får hjälp. Så ser det tyvärr inte ut idag. 

Charlotte Essén

Stockholm, februari 2009

Ansvarig utgivare: Charlotte Essén