BARNATRO SOM FÄNGSLAR. ARTISTEN SARA LINDH.

----

Under hela sin uppväxt och framgångsrika karriär har Sara fått kämpa mycket med sitt dåliga självförtroende och negativa själv bild, format sedan barndomen. Där fanns hela tiden en stor rädsla att hon inte kunde - egentligen kunde hon vare sig sjunga, dansa, spela teater eller skriva. Inte ens simma, fast det lärde hon sig till slut som vuxen. Trots alla framgångar i karriären var Sara innerst inne hela tiden övertygad om att hon egentligen inte klarade av någonting. Inombords tyngdes hon av kraven från barndomens gud, kände sig alltid otillräcklig, fylld av skuld och skam.

– Det är otroligt mycket svårare att gå ur en religion än att gå in, menar Sara. Växer man dessutom upp i det, är det nästan omöjligt att gå ur utan att ha kvar religionen, på något sätt. Har man har levt igenom en tro, en gud och religion, blir det väldigt tomt ifall man lämnar den.

--- Detta är så viktigt att förstå, menar Sara. Allting handlar om detta speciella tänkande, en religiös tankevärld som hon själv så väl känner igen.

Har man en religion, måste man hela tiden be om tillåtelse, för alla svar finns där. Man tror att det är någon annan som ska bestämma och man lägger beslutet och framför allt ansvaret utanför sig själv.
– Men ibland vinner man och ibland förlorar man. Så är det ju bara.---

 

Idag är Sara övertygad om att hennes religiösa bakgrund var en av orsakerna till hennes stora livskris, som bröt ut samtidigt som hon hyllades för sin roll som Sally Bowles i musikalen Cabaret.---

 

Det hjälpte inte med alla hyllningskörer och lysande recensioner. Sara trodde inte på vad någon sa eller skrev. Hon föraktade alla i sin omgivning, och framförallt föraktade hon sig själv och tyckte att hon lurat alla.
– Jag skämdes för allt jag hade gjort. Det var en djup depression. Jag ville inte leva och kunde lika gärna ha hoppat från en bro, säger Sara. Men jag hade ju barn som tur var, så det blev inget med det.

Depressionen behandlades dock framgångsrikt med professionell hjälp. Den religiösa problematiken däremot, den skrev hon sig ur genom att nedteckna varje smärtsam situation i livet som hon kunde minnas.
– Jag bestämde mig för att skriva så ärligt jag kunde och utifrån mina egna upplevelser, där jag blottade mig själv och mina egna misslyckanden. Sedan vred jag allting ett varv till och ett varv till, tills det blev absurt. Då kom skrattet. För mig var det förlösande att jag faktiskt kunde skratta åt eländet som jag inte ens kunnat prata om.

----