SVEKET MOT SEKTBARNEN

----

Det handlar om cirka 25 000 barn, utifrån min beräkning av norska rapportsiffror, men exakta uppgifter finns inte, då forskning fortfarande saknas. I den siffran räknar jag inte in det okända antal barn som växer upp i vit makt-miljö, islamistiska jihadist grupper eller andra religiösa fundamentalister, och övriga ljusskygga grupperingar. I många av dessa rörelser undanhåller föräldrarna ofta medvetet barnen från samhället insyn. Det är självklart också viktigt att påpeka att det finns många barn som har en utmärkt barndom i dessa grupper.

Men få vågar se eller hjälpa de barn som far illa, vare sig i skolan, vården, socialtjänsten eller rättsväsendet.  

--- Det här handlar inte om föräldrars rättigheter eller religionsfrihet. Det är en fråga om barnets rättigheter och föräldrars syn på barnuppfostran och i vissa fall, regelrätta lagbrott. Och när det gäller den grundlagsskyddade religionsfriheten, så gäller den enbart så länge den inte kränker fundamentala rättigheter och friheter hos andra.  I detta fall, barn och ungas egna mänskliga rättigheter.

 

För de barn och ungdomar som växer upp i sekter och andra extrema grupper finns det också stora brister när det gäller uppfyllelsen av Barnkonvention. En norsk rapport, Til tross for tro av Redd Barna från 2003, konstaterar att vissa sekter och grupper är långt ifrån att ens försöka uppfylla de mest grundläggande kraven gällande Barnkonventionen, då man systematiskt bryter mot upp emot hälften av artiklarna. Dessa sekter och grupper är även verksamma i Sverige och internationellt.  Barnkonventionen är visserligen inte ännu lag i Sverige, men Barnkonventionens artiklar ska anses vara inkorporerade i svensk lagstiftning.

 

Självvalt isolerade grupper, vare sig det är geografiskt eller mentalt, finns inom alla områden i samhället; religiösa, psykologiska, kulturella eller politiska. De vuxna och föräldrarna i dessa grupper vill inte att barn och unga ska integreras och socialiseras med vårt samhälle, snarare föraktar de allt och alla i världen "utanför". Det handlar också om en strikt överlevnadsstrategi – gruppens existens och överlevnad är i högsta grad beroende av att de unga stannar kvar. En fostran som uppmuntrar självständigt tänkande och demokratiska värderingar blir då direkt kontraproduktivt. 

Dessa barn är i ordets rätta bemärkelse de osedda barnen, som vi varken förmår, vill eller vågar se, inte ens de personer som har till yrke att hjälpa barn. Lyckas de sedan som unga vuxna att lämna den extrema, slutna grupp de vuxit upp i, har samhället generellt varken någon förståelse eller relevant psykologiskt stöd att erbjuda.

----